33 gande glädje, och denna glädje blev för oss än större de gånger, då vi — vilket alltemellanåt hände — hade tillfälle att personligen till någon krigsfånge överbringa ett brev från anförvanter.----------- I Pensa 11 mötte vi ofta krigsfångar, som man i hemlandet trodde vara döda. Att här få stå som förmedlare var en underbar uppgift. Ett dylikt fali må nu till sist beröras. Det gäller Franz Romey från Sagemühl i Westpreussen. Han kom till Pensa II den 2 maj 1916 med en transport från Nikolsk-Ussurijsk. När vi fingo höra att lian saknade kontakt med sitt hem, satte vi i gång med den vanliga proceduren. Det dröjde inte så länge, förrän det kom ett svar från hans hustru i Sagemühl, och till vår häpnad visar detta brev att Franz Romey gällde som död. Hustrun skriver: »Efter lång väntetid har jag genom en tillfällighet fått höra, att du ännu är i livet, frisk och glad. Detta är huvudsaken, ty då kan vi hoppas på ett återseende. Ack, kära Frans, hur ofta har jag dock skrivit och aldrig fått ett svar, aldrig ett livstecken från dig. Jag trodde du var död. Dock, nu är glädjen stor!-----------Misströsta därför inte, käre Franz, det gäller att med friskt och glatt mod gå till verket, den käre Guden lever ännu, han överger icke de sina. Var nu på det hjärtligaste hälsad!----------» När detta meddelande från fru Romey kom oss tillhanda, befann sig maken på arbete i Rut jenkovo i guver-nementet Jekaterinoslav. Det säger sig självt att vi ögon blickligen läto förmedla brevet till adressaten. Av alla de arbetsuppgifter krigsfångevården gav oss beredde nog ingen så stor överraskning och glädje som då hemmen i fjärran åter kommo i förbindelse med anhöriga, vilka man aldrig mer trott sig få återse. Måna- 3 Så minns jag Elsa Brändström.