41 dagen i Petrograd — den 23 februari 1917, stupade i spetsen för en avdelning av de revolutionära trupperna. Det kändes sällsamt att skiljas efter de arbetsfyllda veckorna i Pensa. Den sista tiden sökte sig Elsa Bränd-ström ganska ofta till ensamheten, då någon paus i krigsfångevården inträdde. Det var ej utan att ett stilla skimmer lyste kring hennes panna, då hon kom åter från sina meditationsstunder. Jag hade en gång varit ute på en skogsvandring och fick helt plötsligt på avstånd se Elsa Brändström. Det var en varm junidag. Med slutna ögon låg hon på marken i bländande solsken. Jag stod väl en kvarts timma och betraktade henne. Vad tänkte hon på? Det var kanske reaktionen efter allt det oerhört påfrestande som nu log ut sin rätt. Även den mest energifyllda måste ju ha stunder av avspänning. Tänk blott på vad det innebär att nästan varje dag tala med ett par tusen människor! Jag hade också en känsla av — och denna känsla besannades genom senare samtal — att Elsa Brändström redan nu instinktivt förnam ett tryck inför allt det ödesmättade som i nära framtid skulle komma att övergå Ryssland. När vi nästa gång skulle komma att samarbeta, var den första revolutionen i full gång.