46 stråla ul av sin levande personlighet till dödströtta själar. Men impulsiv var Elsa Brändström, häftig kunde hon hli när hon konstaterade vanvård från myndigheternas sida eller bekvämlighet och tröghet från rödakorsdele-gaters. Vi faktiskt fruktade Elsa Brändström, men denna fruktan var hälsosam. — Starkast minns jag nog Elsa Brändström från sommaren och hösten 1918. I krigsfångearbetets mest kritiska ögonblick, då genom inbördesstriderna mellan vit och röd hela det väldiga Sibirien förvandlats till fronter och total stagnation inträtt i vår gärning, uppenbarar sig helt plötsligt som blixten från klar himmel Elsa Brändström i Omsk, dit de flesta svenska och danska rödakorsdelegaterna samlats, och organiserar där — låt vara under begränsade former — arbetet på nytt. Detta tedde sig för oss som ett under. Några detaljer må här till belysning lämnas. Brest Litovskfreden hade i februari 1918 gjorts om intet, i det Koltjakarmén och de vita störtat bolsjevikregementet på många håll i Ryssland och Sibirien. Därmed var den fred med Tyskland som de röda slutit anmdlerad. Det blev ett oerhört kaos. Endast en del av de tyska och österrikisk-ungerska krigsfångarna hade hunnit evakueras och lyckligt nått hemlandet. Transport på transport av krigsfångarna befunno sig utmed den ryska järnvägslinjen från Vladivostok till Leningrad. De blevo nu alla hejdade och fördes åter till fångläger — ett katastrofalt tragiskt skede i krigsfångarnas historia och ett skede, då vi rödakorsdelegater tvingades in i en ömkansvärd passivitet. Ett nordiskt röda kors hade visserligen trätt i funktion i stället för det svenska, men några direktiv från detta hade vi ej mottagit, och några förutsättningar till verklig insats hade det nog inte heller.