60 liska livsåskådning, som år var och en medfödd; som med hänförelse kan känna alt vårt liv har ett evigl ursprung; som kan känna sambandet med allt levande och därför älskar livet och människorna. För ungdom som går ut i livet med denna medvetna eller omedvetna optimism blir livet positivt vad som än händer dem. De bli lyckliga utan att någon egentligen kan säga, vari deras lycka består. Den kan varken mätas eller definieras. Den strålar ut från en inre, outtömlig källa. Det finns intet barn som icke äger denna källa, men innan barnet ens trampat ut barnskorna har det hämmats av yttre intryck och förhållanden. Framför allt har källan dämts upp genom en s. k. uppfostran, som ofta ej gör något annat än torkar ut de friska källsprången i barnets själ och förvandlar dess liv till en oändlig öken utan oaser. Det finns därför intet som vi vuxna borde frukta mera än att förkväva det levande, det individuella. Vi få icke beröva barnen livsglädjen, drivfjädern till varje handling som leder till framgång i livet. Många idealister tro att idealet för uppfostran är obegränsad frihet och obundenhet — det är alldeles tvärtom. Om vi åter tänka på bilden med källsprången så veta vi att vattnet torkar ut i den öde steppen, om det icke kan uppsamlas i djupa flodbäddar som föra det vidare, tills vattenmängden blir så stor att en oas kan bildas. Man måste hjälpa barnet, så att de många källsprången i dess inre ej sina ut i sanden. Men på vad sätt skall detta ske? Man skulle vilja väcka barnets förståelse och entusiasm för ett ideal och därmed också längtan efter att nå detta. Varje människa har sitt ideal, och det förefaller som om det funnes lika många ideal som tänkande människor. Men till sist blir dock vars och ens ideal sådant som det av en högre kraft utformats. Äro