62 en människas strävanden ärliga, kunna vägarna till må let vara olika, men målet blir ett och detsamma. Men om vi betvivla vår rätt att söka påverka ett barns inställning till livet, så måste vi ju förhålla oss absolut passiva gent emot det. Vi skulle icke få visa in det på den väg som vi hålla för riktig, som vi kanske icke alltid förmått vandra men som dock varit oss till glädje och lycka. Nej — det bästa inom oss: vad rätt vi tänkt, vad skönt vi drömt, vad vi i kärlek velat — att ge barnet detta är icke blott vår rätt utan också vår plikt. Lyckas vi inte därmed, så kunna vi blott förebrå oss, att vi icke givit nog. När man ser ett barn, så föreställer man sig vad som en gång skall bli av barnet, då det vuxit upp. Man ser framför sig den väg som barnet skall gå och grubblar över hur man skall kunna hindra att dess livskällor torka ut. Det bästa skydd man kan ge ett barn är minnet av en lycklig barndom, rik både på allvar och glädje. En lycklig barndom måste vara rik på episoder som bryta av mot vardagslivets enahanda och som sedan bevaras som ljusa minnen från denna tid. Intet kan vara mera oriktigt än att ett barn skulle sky allvarliga frågor. Ett barn som leker för sig själv sysselsätter sig ofta med mycket allvarliga problem när det fantiserar över livet utanför barnkammaren. En lycklig barndom måste vidare ha det skönaste av allt: minnet av människor som barnet med rätt eller orätt avgudat. Av alla känslor är beundran en av de mest livgivande. Den är fattig, vilken ej som barn helt och fullt haft tillfälle att beundra någon vuxen i sin omgivning. 1 sin fantasi utmålar barnet även de perioder i sin hjältes liv, som det ej känner till, så fördelaktigt som möjligt. Detta är typiskt. När vi bedöma ett barn, borde