70 landet? Visserligen hade även vår dag varit tung och många hade fått offra sitt allra käraste och därjämte i åratal kämpa en hård kamp för det dagliga brödet åt barnen. Men vi voro ju dock alla tyska mödrar, som levde, arbetade och kämpade för egna barn. Här i Neu-sorge hade vi inför oss en visserligen stambesläktad men dock icke tysk utan svensk kvinna, som blivit som en moder för våra barn — och hurudan moder! Då man gick genom Neusorges Kinderheim, det gamla vackra sachsiska riddargodset, genom dess rum och salar som härbärgerade trehundra barn, fick man besked därom. Hur lycklig hade icke genom Elsa Brändström denna förut så beklagansvärda barnskara blivit! Man behövde bara se barnen arbeta eller leka. Många stannade på Neusorge, tills de nått den ålder, att de skulle välja yrke. Även sedan följde dem Elsa Brändströms trogna och pålitliga omsorg. Vi tyska kvinnor som genomlevat tvenne världskrig och — djupt uppskakade — nu se inför oss blott ruiner, vi lägga som för ett kvartsekel sedan vår hand i Elsa Brändströms i trohet och tacksamhet med löftet att efter hennes förebild upptaga kampen på nytt för vår existens, för hus och hem och barn, en kamp i dag ofantligt mycket hårdare. Trötta till döds, förbrukade äro många men då Elsa Brändström kom från ett annat land för att arbeta för Tyskland, få vi tyska kvinnor icke svika i vårt eget land. Med Elsa Brändström för vår blick tro vi på möjligheten av att kunna ta nya tag. Hennes exempellösa hjältemod skall skänka oss kraften, hennes offervillighet, hennes hängivenhet för det stora målet återuppbyggnad.» — Redan ett uttalande som detta av ett ögonvittne från