69 maning, en vägvisare: yd du och gör sammalunda. Strömmar av välsignelse ha flödat från Elsa Brändströms livsverk. Hjärtan i tusental ha vittnat därom. Jag hade lyckan att i Neusorge vid Mittweide i Sachsen personligen lära känna Elsa Brändström i hennes »Kin-derheim» — ett oförgätligt minne. När Elsa Brändström slutat sin mångåriga gärning i Sibirien, grundade hon under stora uppoffringar detta Kinderheim. Genom föredrag i utlandet — särskilt i Förenta Staterna — samlade hon själv de erforderliga penningmedlen. Mecenater hjälpte henne. Mecenater! Måste man icke såsom tysk känna blygsel över att icke det tyska folket som helhet genom en nationalinsamling lade en frikostig gåva i dens händer som tagit vård om våra krigsfångar och nu var beredd att bliva en moder åt tusentals föräldralösa barn lill soldater. För kanoner och bomber har världen pengar i överflöd, men en kvinna som Elsa Brändström måste under mödor samla ihop de medel hon behövde för sin stora filantropiska gärning. Vi kvinnor, en brokig skara som sammanträffade i Neusorge, ha för alltid i våra hjärtan inneslutit Elsa Brändström — denna i sin anspråkslöshet och i sin omedelbara hjärtegodhet oerhört storvulna kvinna. När i Neusorge dörren öppnades och hon trädde ut, kom som ett klart solsken över oss. Det var sommar med blommor och fägring, och själv stod Elsa Brändström inför oss i blomman av sin ålder. Hon bar en enkel, vit klänning, som passade väl samman med hennes resliga, smärta gestalt, hennes blonda hår och hennes karakteristiska, spänstiga gång — inga prydnader eller smycken, allt puritanskt enkelt och därför så fascinerande. Vi vanliga människor, kvinnor och mödrar till egna barn, stodo som förstummade inför henne, ja, vi kände nästan blygsel. Vad hade vi gjort för foster