95 korg med matvaror, kokkärl och porslin, och så bär det av i glädje och gamman. De friska marschera under sång, prat och skratt efter. Mitt ibland dem alla ses syster Elsa med hemmets alla kvinnliga biträden. Sedan man kommit upp på berget, har man en vidsträckt, härlig utsikt över Lausitzbergen och de närliggande preussiska och sachsiska bygderna. Djupt under oss ligger Baslitzsjön. Några anse den vara Sachsens största insjö, men en man från Bregenz säger föraktligt: »Det är bara en liten pöl.» Efter kaffet i det fria höres snart glada melodier till luta och fiol, som tagits med på färden. Del är en mild och härlig luft och ett underbart solsken häruppe. Till och med de olyckligaste, de lama, som sitta invirade i sina filtar på marken, se glada och lyckliga ut. Syster Elsa och grevinnan Uexküll pyssla moderligt om dem på alla sätt och rätta till kuddarna med ett vänligt ord eller med en klapp på kinden. Ingen kan känna sig oberörd av så mycken kärleksfull omvårdnad, som till sist kommer även de dystraste anleten att lysa upp. »Men nu måste vi leka en lek!» ropar plötsligt syster Elsa. Hon reser sig upp, smärt och lång i sin vita klänning, räcker ut handen till den som är närmast och säger; »Nu börjar vi. Sista paret ut!» Och så bär det av under jubel och skämt! — Timmarna gå fort, och när det börjar skymma och blir kyligt manar grevinnan till uppbrott. Hemåt går det med militärisk ordning och taktfasta steg. Gamla visor sådana som »Ich hatt’ einen Kameraden», »Gloria, Viktoria», »Die Vöglein im Walde» m. fl. sjungas av alla gemensamt. Men den som vill se Marienborns gladaste sida måste vara med en kväll. På dagen kan var och en göra vad