94 bättra och försköna sin egendom.» För att vara uppriktig måste man dock medge, att det även i Marienborn fanns sådana, som sökte undandraga sig allt arbete. Men detta fåtal kunde inte göra sin trångbröstade uppfattning gällande, ty överallt i hemmet härskade den storsinta anda, som var typisk för syster Elsa. Det fanns gott om arbete. De kvinnliga biträdena kunde inte orka med allt köks- och trädgårdsarbete. Bl. a. fanns en »vägbyggnadsgrupp» och en »vattenhämtningsgrupp». Redan kl. 6 på morgonen såg man folk i trädgårdarna arbeta med grävning, röjning, gruskörning o. s. v. Vad som fattades i yrkeskunskap ersattes med lätthet av den arbetsglädje, som alltid följer med ett frivilligt åtaget arbete. Dricksvatten måste hämtas utifrån. Därför behövdes flera starka karlar för att pumpa upp och köra hem vatten. Många gånger drogo karlarna själva den tunga vattentunnan, om hästarna för tillfället hade arbete på annat håll. Givetvis tog man också del i höbärgningen och hjälpte till med andra förekommande arbeten på åker och äng. Vad för övrigt angår hästarna på Marienborn, så lär man känna dem redan från första stund. Ingen gäst behöver gå till fots den långa vägen från järnvägsstationen Kamenz eller åka med den skakande postbussen, hur sent han än kommit på kvällen Hur smutsiga trashankar vi än varit i Sibirien, så väntar nu syster Elsas ekipage på oss, som om vi vore förnäma herrar. Vackra sommardagar bege sig alla på utflykt i det gröna. Då meddelas t. ex.: »I dag kaffedrickning på Galg-berget! Start kl. 3. Invaliderna få åka.» På bestämd tid ringer klockan, vagnen kör fram och alla reumatiker och giktbrutna, lama och svårt sårade, som ännu ej äro återställda, stuvas in i vagnen. Bakpå fastspännes en stor