122 långa salen. Ett sus höres, man har väntat länge på besöket. De som kunna sätta sig upp. Deras ansikten lysa, de glömma tid och lidande. Och det är en strålande uppenbarelse som kommer. En lång, slank nordisk gestalt med det ljusa håret som en gloria och med ett hjär-tevärmande leende, en strålande, nästan överjordisk varelse. Från säng till säng går hon. Sätter sig ner på varje bädd, hälsar och pratar. Var och en får det intrycket att det var just honom hon egentligen besökte. När vi kommo åter till stationen sent på kvällen fingo vi veta att det tåg vi beräknat resa med var minst tolv timmar försenat. Inga logimöjligheter funnos annat än i väntsalen. Möblemanget bestod av några stolar och etl par bord. »Ja, om ingenjörn tar det där bordet, så lägger jag mig på det här», sade hon med en humoristisk glimt i ögat. Och trötta som vi voro somnade vi snart. Otaliga äventyr upplevde hon. En gång for hon med häst och släde på steppen på väg till arbetsläger, som gjort myteri och hotades av strängt straff. En mångmila-färd i snöstorm. Insvept i en stor päls. De ryska vintervägarna bli av blåsten som ett fruset, stormigt hav. Fort körde man alltid. Plötsligt upptäckte kusken till sin förskräckelse att släden var tom. Elsa Brändström hade vid ett större gupp slängts ur släden. Han vänder hästen och jagar tillbaka och påträffar sin mörbultade passagerare, som väntat på honom i timtal på den ödsliga steppen. I juli 1918 gjorde Elsa Brändström i sällskap med röda-korsdelegaterna Stenbock och Rydberg samt två danska delegater en spänningsmättad resa från Moskva till Omsk. De medförde ett par miljoner i 5-, 10- och 100-rubelsedlar och måste resa genom fronten mellan de röda och vita, som gick bitom Ural. På den röda sidan gick allt väl. De hade papper undertecknade av själva kommissarien