SLUTORD

Står man inför Chapu’s marmorstaty av Jeanne d’Arc i Luxembourgmuséet i Paris, är det faktiskt som om man hade Elsa Brändström inför sig. Likheten är frapperande. Till Jeanne d’Arc gingo också mina tankar, då jag såg Elsa Brändström en dag i Omsk i Sibirien sommaren 1918 vid det mest kritiska skedet i krigsfångearbetet, när — såsom tidigare nämnts — alla portar slagit igen för oss, kaos och oreda omöjliggjorde varje initiativ och det icke längre fanns några legala myndigheter att förhandla med. Elsa Brändström gjorde dock upp ständigt nya planer. Det var vid ett sådant tillfälle — i stor exaltation — Elsa Brändström reser sig upp, hennes panna är dödsblek, hon sträcker ut sina armar, och som hon stode inför en arkebuseringspluton utbrister hon: »De må ta mitt liv. Men jag skall nå mitt mål.» Synen vore värd en konstnärs skapelse. — — — — Mina tankar ha ofta gått till den majdag 1916, då vi nalkades staden Tjembar i guvernementet Pensa. När efter en strapatsrik färd i brännande hetta och damm staden skymtade, begynte solen att dala. Och nu fylldes hela nejden av underbara toner. Det var klockspelen från kyrktornen som kallade till vespergudstjänst. Jag ser nu i detta minne en symbol för Elsa Brändströms uppbrott från jordelivet. I människokärlekens tjänst gav hon generöst sina krafter, arbetsdagen blev