Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Slutligen gingo vi till sängs. Det andra huset låg
längst inne i parken. Tydligen var det icke bebodt, ty
då vi gingo in, slog emot mig en unken lukt af humle och
instängd luft. Men ett rum var iordningställdt, ty på
golfvet lågo tre madrasser med kuddar och lakan. En
så bekväm bädd hade jag ej sett på länge, och därför
kastade jag mig rak lång ned utan att ens bry mig om att
kläda af mig. Selim och Marx lade sig också med
kläderna på, och alla hade vi bössorna till hands.
— Hör på — sade Mirza — nu är ögonblicket inne att
yppa allt för dig.
Men det var det enda som jag borde af hans bikt, ty
jag föll genast i sömn och sof som en stock, som om jag
ej hade varit utsöfd på flera år.
Plötsligt vaknade jag dock upp.
I början kunde jag ej erinra mig, hvar jag var, men
småningom klarnade mina tankar, då jag genom fönstret
såg ett svagt rosenfärgadt skimmer. Det var dock icke
morgonrodnaden, utan reflexen från någon aflägsen
eldsvåda.
— Det brinner, tänkte jag, men brydde mig ej om
att stiga upp från den varma bädden. Sannolikt slåss
man där borta.
Så förhöll det sig ock, ty inom kort hörde jag
aflägsna knallar af skott.
Skotten ljödo dämpadt och svagt, men snabbt och
regelbundet, och under pauserna förnummos Marx’
snarkningar.
Efter en stund föreföll det mig, som om skjutandet
närmade sig och som om det hade skakat i fönsterrutorna
med klirrande ljud. Jag ville ändå icke stiga upp ännu
men beslöt för säkerhets skull att väcka Mirza.
— Selim! — ropade jag.
Intet svar.
— Selim! — upprepade jag med högre stämma.
Som svar hördes endast en snarkning af Marx.
Eldskenet blef nu klarare, och vid dess röda
återglans tittade jag på Selims bädd: den var tom.
I förmodan att han gått ut för att lyssna till
kanonaden, tog jag min bössa och gick ut i parken.
Månen lyste klart. Dess strålar, som blandade sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
