| 62 |
Det var redan långt lidet på natten, då vi kommo fram. Vi funno hvarken herr La Grange eller Lydia hemma. Fönsterna voto tillbommade, och, såväl villan som trädgården voro försänkta i tystnad.
Jag märkte, att Lydias oväntade frånvaro gjorde ett dåligt intryck på Selim. Han hade säkerligen räknat på att få hvila ut och följa sitt hjärtas ingifvelse, då nu slumpen ändtligen gifvit honom ett tillfälle därtill. Han hade åtminstone hoppats på att få något bref eller annat tecken, ty han utfrågade tjänsteflickan om allt; men hon hade ej mer att tala om än att herrskapet hade rest bort och skulle komma igen om tre dar.
Mig föreföll denna bortresa helt naturlig, men Mirza blef så mycket mer nedslagen öfver denna för honom oväntade nyhet och kunde icke dölja sin oro. För honom var detta en af dessa tilldragelser, som i och för
| 63 |
Vårt förhållande blef nu åter varmare. Denne fruktansvärde friskarechef erinrade mig ånyo om den käre studenten Selim. Han tog mig under armen och ströfvade omkring i hela huset. För en förälskad man har det ödsliga hus, där hans hjärtans kär bott, alltid en hemlighetsfull tjuskraft: Ljufva erinringar blanda sig med vemod och med de ekon, som ljuda från de tomma väggarna. Hvart och ett af dessa ekon tyckes säga: hon finns ej mer!
Vi gingo också in i Lydias rum. I porslinsvaser sutto vissnade blommor; på toalettbordet låg en kamm i form af en krona, afsedd att fästas i håret. Mirza vände sig bort mot fönstret, men jag såg, huru han tryckte denna kamm till sina läppar. Han måste verkligen älska Lydia uppriktigt. För öfrigt röjde intet i rummet, att hon nyligen varit här. Sängförhängena voro bortagna och sängen var obäddad. Det var som om en hand sökt utplåna alla erinringar om att detta rum varit bebodt. Möblerna, öfverklädda med hvita öfverdrag, voro uppstaplade på hvarandra, speglar och fotografier på väggarna voro betäckta af musslin.
Mirza tog bort öfverdraget från dessa taflor. En af dem föreställde Lydia som liten flicka i kort klädning. Det var en gammal, bleknad dagerrotyp. Ansiktet kunde man känna igen, men barnets hvita strumpor bildade blott två ljusa strimmor, och den mörka klädningen flöt ihop med bakgrunden. Jag fick lust att gapskratta åt detta löjliga porträtt, ty Lydia måtte inte ha sett bra ut som barn; dessutom hade hon här en förskrämd uppsyn med gapande mun och dum min. Selim vände sig bort för att slippa se på detta fuskverk med likgiltig eller rent af elak blick. Han kunde dock icke låta bli att skjuta fotografien åt sidan och sade lugnt:
— Det där är ju en karikatyr!
Jag skrattade hjärtligt, och äfven han måste skratta med. Därpå lemnade jag honom ensam med sina
| 64 |
Innan jag lade mig att sofva, gick jag ut med patrullen för att öfvervaka vaktombytet. Natten var kall och mörk. I skogen bortom humlestånden tjöt en varg, och de ilskna skiftningarna i detta läte ljödo underligt ömkliga. I dalsänkan hördes från byn rösten af en bonde, som ropade på sin hustru eller dotter:
— Rosalie! Rosalie!
Jag återvände genom trädgården. Fönsterna i Lydias rum voro upplysta. Sannolikt var Selim ännu kvar därinne.
Jag trodde, att jag skulle ertappa honom försjunken i svärmerier, men fann honom lutad öfver en karta.
— Tyskarna äro blott en dagsmarsch härifrån, sade han till mig. — De äro tämligen starka, men i öfvermorgon skall jag angripa dem.
— Hvem vet, om du inte i morgon träffar La Rochenoire, svarade jag.
Han gjorde en afböjande rörelse med handen.
— Det är inte bara fråga om honom nu. Det är tid att göra upp affärerna med honom, fast det för mig inte är en motståndare, som lönar mödan.
— Du öfverskattar dig.
— Det skall framtiden utvisa.
Då han uttalade ordet framtiden, såg han på kartan och slog näfven i bordet.
Tidigt nästa morgon gick jag ut med honom för att utdela order. Han hoppades på drabbning. Men "kismet" (ödet) ville, att han skulle råka den, som jag förutsagt. Klockan tre, då vi sutto vid middagsbordet, öppnades dörren häftigt, och in trädde La Rochenoire.
På trettiosex timmar hade han tillryggalagt en väg, som eljest kräfde tre dagar. Han var öfverhöljd af damm och såg dödstrött ut. Hans ansikte var lugnt, ögonen orörliga, och intet tydde på att han var upprörd. Han såg snarare ut som en präst än som en militär.
Då han steg in, hade hans forna officerare ofrivilligt rusat upp.
Mirza såg oafvändt på honom och hans ögon glänste, men han förblef lugn. Han tycktes till och med vara
| 65 |
La Rochenoire tog några steg fram. Hans elaka ögon voro orörligt riktade på Mirza.
— I går sände jag er en order, min herre, sade han sakta.
— Ja, men jag fann inte lämpligt att hörsamma den.
Det började ryeka nervöst i La Rochenoires ena kind, såsom fallet ock var med honom under drabbningar.
— Jag häktar er, sade han lugnt åt Mirza.
Mirza ryckte på axlarna, vände sig om och ropade:
— Michaelis! Tag hand om den här galningen!
I samma ögonblick visade sig i dörren hans adjutant i spetsen för fyra soldater. De gingo med automatiska rörelser fram till La Rochenoire och ställde sig tysta på ömse sidor om honom.
— I republikens namn förklarar jag er häktad, min herre! sade adjutanten.
La Rochenoire spratt till, och hans ansikte förmörkades. Med ens hade han fått alltsammans klart för sig: Mirzas hämndplaner och svek. Han insåg, att han råkat i en förfärlig fälla, som måste leda till undergång.
Men han var icke en man, som spillde ord i onödan. Denne segrare i så många drabbningar och gruflige partigängare gjorde nu intet försök att urskulda sig eller att be om nåd. Hans uppsyn röjde hvarken konstlad stolthet eller konstladt trots. Han sökte ej krossa Mirza med en ljungande blick, utan stod passiv, liksom i förkänsla af att allt, som han kunde göra, vore fåfäng möda och under hans värdighet.
Mirzas uppsyn röjde däremot segrarens öfvermod. Han brydde sig ej ens om att titta åt La Rochenoire. För honom var markisen ej längre en rival eller jämngod motståndare, utan en vanlig stackare — "pauvre diable" — som man ej längre behöfde befatta sig med, förrän krigsrättens paragrafer rörande högförräderi tillämpades på honom.
I hela detta uppträde, i denna plötsliga förändring af roller och makt och i detta gränslösa förödmjukande af den högfärdige La Rochenoire låg det något så
| 66 |
— För bort honom! sade Mirza.
Soldaternas taktfasta steg dogo bort med hemsk klang. La Rochenoire fördes till det hus, där vi tillbragt natten under vår första vistelse i La Mare.
Efter den häktades aflägsnande rådde en tung tystnad i rummet. En underlig beklämning grep alla.
Krigare äro i allmänhet icke goda kristna i krigstid och skona ej gärna de motståndare, som råka i deras våld. Nu kände jag dock ändå motvilja mot Mirza. La Rochenoire hade kommit vapenlös till honom; Mirza åter hade varit beväpnad med lika stor oförsonlighet, men med vida större styrka och medvetenhet om sin seger, om sin personliga säkerhet, tack vare den mäktiges rätt, domarens majestät och krigsrättens skonlösa paragrafer. Korteligen: på ena sidan fanns allt, på den andra sidan intet.
Dessutom visste jag, att Mirza ej skulle förlåta honom. En krigsrätt tillsattes, bestående af Michaelis, Marx ooh mig. Mirza måste å tjänstens vägnar sitta som ordförande, och Touvenir fyllde sekreterarens åliggande.
La Rochenoire fördes in. Då jag såg på honom, tyckte jag, att han på denna enda timme hade åldrats ett helt år; men för öfrigt såg han lugn och nästan alldeles likgiltig ut.
Sedan anklagelseskriften blifvit uppläst — en enda punkt var tillräcklig att döma till döden — frågade Mirza, hvad han hade att säga till sitt försvar. Men La Rochenoire ryckte blott på axlarna.
Före domens afkunnandè fördes han åter tillbaks till häktet. Vid öfverläggningen om straffet afhöll sig Mirza från att rösta.
Jag erinrade krigsrätten om att den anklagade levererat fyrtio lyckliga bataljer. Mina ord tycktes göra ett visst intryck.
Slutligen skreds det till omröstning. La Rochenoire dömdes till döden.
Det föll på min lott att bringa honom detta budskap, och jag gjorde det med den största motvilja.
| 67 |
Han mottog mig emellertid, icke blott med oväntadt lugn, utan till och med artigt. Då jag skulle aflägsna mig efter att ha utfört det sorgliga uppdraget, sade han:
— Jag visste, att ni skulle rösta mot dödsstraffet, min herre. Om er röst hade fällt utslaget, skulle ni ha begått don största orättvisa mot mig.
Då jag gick ut, mönstrade jag vakten än en gång. Två soldater stodo vid dörren, den ene under fönstret till trädgården. La Rochenoire skulle på inga villkor kunna rymma.
Jag återvände till högkvarteret, men det var mig ej förunnadt att få hvila i denna natt. Emedan straffat skulle verkställas inför alla La Rochenoires soldater, fick jag order att hämta hit den afdelning, som La Rochenoire lemnat kvar där borta. Det skulle kräfva minst två dygn. Jag ville icke bege mig dit, men ännu mindre hade jag lust att be Mirza att få skicka någon annan i mitt ställe.
Jag utvalde därför några dussin soldater af Corbeau's kavalleri och begaf mig i väg.
Strax bortom La Mare träffade soldaterna vid kyrkan på en karl, som ville gömma sig bakom kyrkogårdsmuren. Han greps och fördes fram till mig.
Jag kände nu igen min forne vägvisare Hugo.
— Hvad gör du har? frågade jag i barsk ton.
Hugo var drucken eller låtsade åtminstone vara det.
— Jag känner hvarenda buske, lallade han. — Med ers nåds tillstånd ämnade jag mig till villan. Där är fullt af soldater. Jag hade smugit mig genom humlegården och gömde mig, ty jag trodde, att tysken ville spetsa mig på bajonetten. Men det är ju en landsman och tysken är ingen landsman...
Här brast han i gråt.
— Gå och lägg dig! Dü är ju dödfull.
— Det kommer sig af fattigdomen, ers nåd, af fattigdomen... I dag är man hjälpt, i morgon stjälpt... I går voro soldaterna rädda för den där, men i morgon ska de skjuta honom.
En misstanke flög genom mitt hufvud.
— Har du sett La Rochenoire? frågade jag.
— Där är fullt af soldater, ers nåd. Ingen släpper
| 68 |
Det föll mig ett ögonblick in, att La Rochenoire kanske hittat på något sätt att sätta sig i förbindelse med Hugo och skicka honom efter sina soldater. Men i nästa ögonblick måste jag skratta åt detta hugskott. Selim förfogade ju öfver en dubbelt så stor styrka, och Hugo kunde ej hinna fram före mig till den andra truppen. Jag lemnade honom därför på vägen och tågade vidare.
Jag begriper inte, genom hvilket under nyheten om La Rochenoire's öde kunde ha nått fram till hans soldater före min ankomst. Officerarna och manskapet mottogo mig med dof tystnad. Men ingen visade mig den minsta olydnad. Det var som en fårahjord, med hvilken man kunde förfara efter behag.
Jag gaf order om uppbrott och vi anträdde skyndsamt återtåget.
Vid middagstiden gaf jag soldaterna två timmars rast, hvarpå vi åter skyndade hemåt. I byarna gömde sig bönderna i sina kojor för oss. Jag ville skaffa åkdon för att så mycket fortare kunna komma till La Mare och leja hästar, men i närmaste by fick jag till svar, att det inte fanns skjuts. Jag satte då revolvern tätt intill näsan på byfogden, och beröringen af den kalla mynningen hade en underbar förmåga att värma hans patriotism — åkdon anskaffades ögonblickligt.
Vi nalkades La Mare midt i natten, men i fullständig stridsordning. Jag red förut med mina soldafter till häst en half kilometer före hufvudstyrkan. Jag ville vara den förste och måste dessutom uppgifva lösen för Mirzas förposter.
Från byn hördes ej det minsta ljud, och där var kolmörkt. Mirza iakttog en ännu större försiktighet än La Rochenoire och lät aldrig göra eld nattetid.
Vi voro nu ej långt ifrån kyrkan. Min underofficer red plötsligt fram till mig.
— Herr löjtnant! sade han. — Förposterna ha försofvit sig!
— Det är inte möjligt, svarade jag. — En sådan försumlighet straffas med döden.
| 69 |
Månen lyste klart. Så långt blicken nådde, syntes ingen skymt af förposter.
— Hvad skall detta betyda? tänkte jag oroligt.
Vid kyrkogårdsporten hoppades jag dock att i hvilket ögonblick som helst få höra signalen "Qui vive?" Men rundt omkring härskade tystnad.
Underofficern närmade sig åter och hviskade:
— Här har något händt. Fönsterrutorna i kyrkan äro krossade.
Jag spanade i månskenet. Dess bleka strålar föllo på kyrkofönsterna, men på somliga ställen syntes endast svarta, tomma öppningar. Rutorna voro verkligen förstörda.
— Här måtte ha stått en strid, hviskade underofficern.
Kyrkogårdsporten var öppen, och vi gingo in på kyrkogården.
Min häst trampade med sina hofvar på ett hårdt föremål, som gaf en dof återklang. Jag trodde, att det blott var några gamla benlemningar, som stucko fram bland grönskan, men lät ändå soldaten taga upp föremålet. Han steg af hästen, lutade sig ned och tog upp en preussisk pickelhuva.
Det var nu otvifvelaktigt, att Mirza varit i strid under min frånvaro och efter slaget nödgats marschera vidare.
Vi redo vidare omkring på kyrkogården och undersökte noga hvarje fördjupning i marken.
Femtio steg från det ställe, där vi hittat pickelhufvan, stötte vi på det första liket af en preussisk infanterist. Det syntes på den döda kroppen, att den legat åtminstone ett par timmar och att striden egt rum kvällen förut.
Andra märken upptäcktes ock i gräset. Här och hvar var marken på en areal af ett tjog famnar betäckt med patronhylsor och lemningar af förladdningar. Längre bort lågo endast preussiska lik, bortom dem endast franska ocb sedan båda slagen om hvarandra; de lågo både på rygg och med ansiktet mot jorden, ofta med hufvud eller bröst mot hvarandra. Här hade man tydligen
| 70 |
— Till villan! skrek jag häftigt.
Vi sprängde i väg som en orkan och kommo ut på landsvägen.
På afstånd syntes en mörk människomassa närma sig — det var min trupp, som nu hunnit fram till början af kyrkogårdsmuren. Jag hejdade deras marsch med ett tecken af handen, öch sedan jag med mitt folk skaffat undan liken, som lågo allt tätare på vägen, red jag vidare i galopp.
En minut senare aftecknade sig villan för mig; fönsterna i ett rum voro upplysta och stodo på glänt. Farstudörren var likaledes öppen.
Jag skyndade in.
Det första rummet var tomt och mörkt, men i salen bredvid trängde ljus in genom springor på dörren.
Jag öppnade den, men stannade som förstenad.
Midt i rummet stod en låg divan utan karmar, och på den låg en död kropp, insvept i ett lakan, under hvilket den orörliga profilen svagt aftecknade sig.
Vid den dödes hufvud stodo två brinnande vaxljus. Vid fötterna låg en svartklädd kvinna på knä, med pannan stödd mot soffkanten och med händerna hopknäppta öfver hufvudet.
Då jag kom in, reste hon sig upp. Jag kände igen Lydia. Hennes ansikte var blekt och stenhårdt. Hon hade åldrats och såg utpinad och utvakad ut, men icke förgråten.
— Fröken Lydia! utbrast jag med kväfd röst.
Hon gick fram till mig på tå, som om hon varit rädd att störa den dödes ro, och hviskade så sakta, som om hon talat till den aflidnes ande:
— Han lefver inte!
Vid dessa ord stödde hon sig mot min skuldra. Torra snyftningar skakade hennes bröst.
Nu först föll det mig in, att den döde kunde vara den gamle La Grange.
Jag gick hastigt fram till liket och lyfte opp svepduken. Från lakanet fläktade en kylig dödsstank. Det
| 71 |
Detta ansikte tillhörde Selim Mirza.
