Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. Den 26 februari 1925 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MISSIONSFÖRBUNDET.
148
Då den nye pastorn
välkomnades.
Surte. || En minnesvärd högtidsdag för Guds
folk i Surte var söndagen den 1 februari.
Missionsförsamlingen hade då glädjen att få bälsa
sin nye predikant ooh föreståndare, pastor K.
D. Augustson, välkommen.
Sedan sången 491 sjungits hölls
inledningsanförande av ordföranden, Edvard Karlsson,
som med utgång från 1 Petr. 2: 21—25 talade
om att vandra i Jesu fotspår. Om någon tar en
ny väg så efterlämnar han fotspår. Dessa
plånas dock snart ut, om ingen följer efter. Får
han många efterföljare, blir det snart en
trampad stig, synlig för alla.
Jesus kom odh banade en ny väg. Yi äro
kallade att vandra i lians spår. En
församlingsherde, som kan säga med aposteln: Yaren mina
efterföljare som jag är Kristi, har de största
utsikter att få bli till rik välsignelse.
Högtidstalet hölls av distriktsföreståndare
O. Olofsson som läste Kom. 13-: 8—9 och
särskilt fäste vår uppmärksamhet vid ämnet
lcär-leltsshulder. Talaren gjorde många värdefulla
tillämpningar med avseende på de troendes
inbördes förhållande samt predikantens ooh
församlingens förpliktelser ooh förhållande gent
emot varandra.
Sedan pastor Augustson blivit avskild för
sitt kall, höll han sin inträdespredikan över
Matt. 8: 2-3’—28. Ämnet blev: En färd ined
Jesus i storm. Predikan var från början till
slut gripande ooh allvarlig. Även för en
församling .kan det bli stormigt. Om stormen
kommer, må den dock finna oss alla på samma
sida om den. Är Jesus med, är ingen verklig
fara.
På é. m. var välkomstfäst anordnad, vartill
alla troende inbjudits. Fästen öppnades av
vice församlingsföreståndaren Aug. Kildén
som hälsade å församlingens vägnar pastor
Augustson med fru välkomna ibland oss till
gemensamt arbete, gemensam strid och
gemensamma segrar för Guds rike. Pastor
August-sons moder och syster hälsades även hjärtligt
välkomna .till vår krets.
Distriktsföreståndare Olofsson talade
där-.efter om kärlekens rätta natur. Kärleken är
ej nöjd med att ej göra något ont, den kräver
att få göra något direkt gott. Tal. önskade att
denna kärlekens natur måtte få komma till så
rikt uttryck som möjligt i församlingen ooh i
dess förhållande till sin predikant.
Under festens gång talade flera bröder,
framförande sina egna samt söndagsskolans,
ungdomsföreningens ooh juniorernas
välkomsthälsningar.
Blinda Gertrud.
Där Fryksdalen och Värmlands Finnskogar
mötas, föddes för 78 år sedan ett flickebarn, vars
klara ögon mötte moderns och faderns ömma
blick. Naturen runt omkring är en av den mest
storslagna vårt land kan bjuda på. Eunt
omkring resa sig ur de djupa dalgångarna höga
berg, som erbjuda den härligaste utsikt långt
in i Norge och Dalarna. Nere i dalgångarna
rinna älvar, som flotta millioner timmerstockar
från de stora skogarna utför forsarna ned mot
Frvken-sjöarna och sågverken.
Men Blinda Gertrud skulle inte få se den
storslagna naturen runt omkring hemmet. Endast
ett blekt minne från en bärplockning eller från
skogens färg kunde låta henne ana, huru
naturen såg ut. Yid tre års ålder gick en
kopp-epidemi över trakten. Gertrud insjuknade i
kopporna. Ögonen angrepos och synen var för
alltid försvunnen. Nu kunde hon endast av
skogens djupa susning, forsarnas brus och
fåglarnas sång ana det storslagna i Guds natur.
Blev det mörkt omkring henne, så skulle det
bliva desto ljusare inom henne, i hennes hjärta.
Hon ägde det ljus, som kommer från Gud och
Lammet, det ljus, som så många seende ändock
icke se. Och det ljuset spred hon ock omkring
sig i Vitsands-bygden.
Vid Björkåsen där hon hade som sitt hem,
var hon sina avlägsna släktingar till oersättlig
hjälp. För henne fanns ingen skillnad på natt
och dag, men ingen kunde ana att hon levde i
mörker. Så väl kände hon allt, där hon var
hemma. För det andliga arbetet i sin hemtrakt
fanns det ingen, som så intresserade sig som
hon. Hon tiggde, bad och arbetade för
missionen, och skulle det hållas ett möte eller en
»samling» i bygden, gick hon så långt hon kunde
med bud och ställde så, att alla fingo
kännedom därom. När mötet skulle börja, var hon
den första där. Fick hon blott en ledsagare,
gick det så lätt, om vägen var aldrig så lång.
Låg snön djup, kröp hon genom drivorna. Till
bönemötet ville hon fram.
Blinda Gertrud deltog också i mötet med sin
bön och sin sång. Långt innan mötet öppnades,
hörde man hennes sång, hög och ren, och när
predikanten talade, satt hon med ansiktet
uppåtvänt och händerna knäppta till bön. Lästes
Guds ord för henne av någon troende eller av
något barn, såg man ett glädjens skimmer över
Till sist talade pastor Augustson, tackande
för det varma välkomnandet odh slöt med en
innerlig bön om Guds ledning, kraft ooh
välsignelse för kommande dagar. A. H.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
