Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bilaga till n:r 9 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14
MISSIONSFÖRBUNDET. 148
vilar del en skär poesi över framställningen.
Men allt är dikt och saga.
I evangeliet enligt Lukas läsa vi den enkla men
dock så vältaliga överskriften till Jesu
barndomstid: »Men barnet Jesus växte upp och blev
allt starkare och uppfylldes av vishet, ocli Guds
nåd var över honom». Huru nyktra äro ej
orden och så sant mänskliga! Det liksom
markeras, att Jesus ej var ett underbarn, som väckte
häpnad och bestörtning genom till trolleri
gränsande handlingar. Vad som däremot väckte
förvåning var tydligen hans rena och fina sinne och
hans utpräglade sanningskärlek.
Han var annars ett verkligt barn, som kunde
gå helt upp i de enkla lekarna. Han var en god
kamrat, och hans leende var utan tvivel
behagfullt. Hänförelsens eld brann ofta i hans öga,
och mer än en vandringsman fick sitt trötta
sinne upplivat, när han betraktade den lille. Än i
dag kunna tindrande barnaögon inspirera.
I varje barns liv blandar sig även smärta.
Hur den framkallas, lämna vi här å sido.
Varje fostrare känner för övrigt orsakerna. Men det
förstå vi, att man hos barnet Jesus aldrig fann
vare sig trots eller egensinne. Säkerligen bar
han också utan att jämra sig redan under sina
barnaår umbärandets och försakelsens
bitterhet. I stället för att hindra hans växt blevo det
trägna arbetet och den självvalda fattigdomen
livsbefrämjande makter redan i hans tidiga år.
Men det fanns annat, som djupt smärtade
honom. Vår erfarenhet och kunskapen om hans
enastående natur säga oss det med all önskvärd
tydlighet.
Ett barn kan käxma sig gränslöst ensamt.
Leken har kanske upphört att glädja barnet,
kamraterna ha försvunnit. Från min egen barndom
minnes jag stunder, då jag tyckte, att ’ingen
längre fanns, som ville ha något med mig att
skaffa. Det var en smärtsam erfarenhet. Mera
än något annat barn har Jesus erfarit
ensamhetens smärta. Han bodde ju i en värld, där man
inte mycket frågade efter Gud. Och hans egen
själs längtan gick från tidiga år till Fadern i
himmelen. I bönegemenskapen med honom
kände han sig aldrig ensam. Men därute bland
människorna var han ofta en främling. Hans rena
sinne måste ofta ha grymt marterats, när
syndens uselliet blottades inför hans ögon. Han
fick gå den ensammes för ett barn så tunga stig.
Ett och annat barn och än flera vuxna ha
under trycket av en sådan ensamhetskänsla
isolerat sig från mängden. Men detta har inte alltid
lett dem till normal utveckling. Tvärtom förete
sådana individer inte sällan egendomliga, ja rent
av frånstötande drag. Ingenting i Jesu liv
vittnar om, att han skulle ha fallit för frestelsen att
så isolera sig.
Många barn gripas ibland av en plågsam oro,
som kan vara svår att förklara. Men ofta
sammanhänger den med barnets hastiga utveckling.
Vi kunna därför kalla den för vardandets oro.
En del barn växa för fort, de skjuta i höjden
med en nästan ängslig fart, och deras andliga
eller själsliga utveckling förlöper ej heller fullt
naturligt. Under sådana förhållanden är det inte
så lätt för den unga varelsen att komma
underfund med sig själv. Andra barn växa, som man
kan tycka, för sakta. Och därav kommer inte
sällan egendomliga lynnesskiftningar i det unga
sinnet. Allvarliga barn med något av
grubblar-kynne kunna under sina ensamma stunder få en
smärtsam känning av tillvarons tyngd.
Hur djupt Jesus under sina barnaår erfor
vardandets oro, det kunna vi knappast ana. Med
tanke på hans säregna uppgift här i världen
våga vi tro, att han mera än något annat barn
förnam en sådan smärta. Och likväl förmena vi,
att hans utveckling försiggick fullt normalt. Men
ändå måste han väl brottas med problemen och
stå inför de olösta frågorna med denna
spörjande oro, som inte så sällan lägger en underlig
tyngd över ett annars soligt sinne.
Han kan därför känna så varmt för dessa våra
barn, som brottas med de dunkla frågorna. Det
torde gagna inte så få barn, om vi, där så
passar, i undervisningen framhålla dessa
synpunkter. Han har inte bara varit frestad som vi,
han har också följt den personliga ■’
utvecklingens ibland svåra vägar.
Till de bittra upplevelserna, som varje
människa får något av, hör detta att bliva
missförstådd. Detta kan vara svårt, när det rör sig om
vardagslivets småting. Men än bittrare
förnimmes det, om vi möta oförståelse i våra heligaste
strävanden. Av den heliga historien veta vi, att
Jesus fick dricka oförståelsens bittra dryck.
Och vi förstå, att dessa malörtsdroppar
blandade sig även i hans barnaårs fröjder.. När han
ville leda sina lekkamraters tankar och lekar in
på renare och friskare banor, fick han ofta
erfara, att reformatorns väg är tung. Men allt
detta bar han väl med jämnmod.
Tyngre kändes det helt visst, då inte ens hans
mor kunde följa honom i hans tankars höga
flykt. Vi förnimma något därav i de allvarliga,
inte så litet vemodsfulla orden: »Vissten I icke,
Predikantmöte.
Södra Norrlands Predikantförbund håller sitt årsmöte
i Gävle den 23, 2’i april. Frågor avsedda för mötet
insändas till undertecknad före den 1 april. Anmälan om
deltagande sändes till pastor G. Ekström, Gävle.
(I samband med detta möte håller Svenska
Missions-Förbündet distriktsmöte den 25, 26 april.)
O. Lidén, Gävle.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
