Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 11. Den 12 mars 1925 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
■192
MISSIONSFÖRBUNDET.
Kinesiska godsaksförsäljare.
"Yang Keo-tsi!!"
Av missionär Elis Anvill.
Högst uppe på stugtrapppan stod
den lille kinespojken och skrek,
då missionären på två
armslängders avstånd gick förbi gränden.
Det var inga svaga ljud, han
presterade, ty för fulla lungors kraft
ropade han: Yang keo-tsi, Yang
keortsil
Smutsig var han väldeligen och
smutsig var omgivningen. Den av
ohuggna stenar uppstaplade
trappan till hyddans dörr var nersölad
av utkastat smutsvatten, och på
trappans båda sidor jäste väldiga
sophögar. Hyddan var sämre än en
svensk uthuslänga. Den var grå,
sned och bruten av ålder och brist på tillsyn.
Den lille kinamannen själv var som nyss dragen
ur en kloakledning. Men rödkindad var han och
lustig såg han ut, där han stod instoppad i det
tjocka vaddfodralet och den nyrakade hjässan
skinande som en biljardkula.
Troligtvis visste han inte, att det var ett fult
ord, lian skrek. Dagen förut hade lian skrikit
ett annat ord, som ej alls var fult, men då
viskade någon halvhögt inifrån hyddans dunkel:
Yang keo-tsi, och så trodde säkert pojken, att
han lärt sig det rätta ordet för hälsning till
utlänningar. Det var därför han så oskyldigt såg
på missionären med sina klarbruna, djupa ögon
och skrek: Yang keo-tsi, Yang keo-tsi! vilket
betyder utländska hund.
Han var inte ensam om tillropet. På två
ställen på min väg till sjukhuset, där missionärens
hustru blivit intagen för operation, mötte han
dagligen en klunga barn, vilka gåvo färg och
klang åt det i Wuchang klassiskt blivna, fula
ordet till utlänningar.
Skulle missionären månne tillsäga polisen att
hålla efter ungarna? Ett sätt skulle det givetvis
vara, kanske ganska effektivt, men det bästa?
För pojkgruppen utanför skollokalen valde
han en påse utländsk kex. Den åstadkom
revolu-lionerande verkan. Sedan ’dess bildade pojkarna
häck, då han gick där fram, tillropen voro inte
färre än förut, men han hörde inga fula
tillmälen bland dem.
Varför log den där godsaksförsäljaren så
brett, då barnen i den andra gruppen skreko
sina fula ord. Och varför gav han rostade
jordnötter till den som skrikit värst vid ett tillfälle?
Missionären betänkte sig och mumlade för sig
själv: Vänta du!
»Vad kostar dina karameller pr styck?» frå-
gar missionären honom. Han hugger till väl
dubbla värdet.
»Billigare kan du allt vara, om jag köper en
massa», föreslår utlänningen. Han får ungefär
som lian vill och plockar till sig en stor hög.
Och nu häpnade både krämaren och den med
honom sammansvurna barnaflocken. Den
»utländske hunden» började ju locka barnen till sig
för att utdela karameller till dem alla. Och då
inte förrådet räckte, köpte han mer. Och så
talade han om för dem, som om han berättade en
nyhet, att han inte alls representerade
hundsläktet utan var en helt vanlig människa, som
kommit många tusen mil fjärran ifrån för att bara
göra dem gott och berätta om den ende sanne
Guden, som älskar alla.
Krämaren såg skamsen ut och barnen
tittade på honom, på missionären och på varann.
Ingen sade något, men en av dem stack i väg
till sin unga mor, som stod utanför sin koja,
och berättade tydligen det märkliga, som idag
hänt på »hans mammas gata».
Då missionären gick vidare, fick han en mörk,
dolsk blick av kräniaren, men den där modern
log så gott, att hon trots smutsen syntes nästan
vacker.
Missionären log, då han betänkte, hur lätt det
gick att bli fri från smäleken, och han var glad
över att han i stället för hårda ord och hotelser
använde sötsaker.
Intressera dina bekanta för denna
tidning och bed dem
prenumerera från 1 april!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
