Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 11. Den 12 mars 1925 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
186 MISSIONSFÖRBUNDET.
193
Söndagsskolan.
Arietet i småbarnsavdelningen.
Med småbarnsavdelningen mena vi numera
den avdelning, som omfattar 7- och 8-åringarna.
Det är säkerligen mer än en söndagsskollärare,
som anser dessa avdelningar överflödiga, som inte
kan förstå nyttan av att skilja dessa barn från
övriga avdelningar. Att så sker är ju något nytt
för vårt land.
Emellertid är det tydligt, att vi inte böra
hänföra dessa barn till mellanavdelningen. De äro
för små för att kunna följa med i arbetet där.
De passa inte heller rätt väl i
nybörjareavdelningen. Sjuåringen börjar skolan ocli detta
sätter sin prägel på honom. Han har även nyktrare
fantasi och större behov av själslig
självverksamhet än de mindre barnen. Lyckligast är
därför, om man kan ordna det så, att man får en
särskild avdelning — som väl i de flesta -fall
kommer att bestå av en enda klass — för dessa.
I denna avdelning använder man boken
»Bibelberättelser för söndagsskolan». Det kan ju
tyckas, att det blir för dyrt att skaffa barnen
denna bok, men erfarenheten har visat, att
boken haft en god förmåga att draga barn till
söndagsskolan. Och detta är just den tid, då man
skall vinna barnen för vårt arbete. Det blir snart
för sent. Och dår är det väl använda pengar.
Sedan avdelningen kommit till sin sal, förhöres
förra söndagens minnesvers. Därpå börjar
lärarinnan ett inledande samtal med barnen. Detta
har samma uppgift som samma samtal i
nybörjareavdelningen: att väcka intresse för dagens
ämne och ge de föreställningar, som äro
nödvändiga för förståendet av texten. Den
nyutkomna boken »Textbehandling» av "Wikholm ger
anvisning även för detta samtal. Texten få barnen
berätta. Hur skola de kunna det? Jo, de ha ju
sin textbok. Säkerligen finns det någon
därhemma, som är intresserad av att läsa för barnen
ur den vackra boken. Och åtta-åringarna kunna
själva läsa. Naturligtvis måste lärarinnan leda
berättandet genom frågor och fylla i luckorna.
Därefter vidtager ett samtal, som åsyftar att
inskärpa textens lärdom. Detta samtal bör leda
fram till minnesversen, som man ger barnen att
lära till nästa söndag.
Man använder samma textserie i
nybörjare-och småbarnsavdelningarna. Jag har här pekat
på vilka olika vägar man går vid behandlandet
av texten. Vad sedan själva tillämpningen
beträffar, så är det ofta lämpligt att i
nybörjareavdelningen stanna för den förmån, som
framhålles i texten, och i småbarnsavdelningen för
plikten. Där detta ej är lämpligt, må man för
de mindre barnen stanna vid ’huvudsak och för
de större gå mer i detalj. För övrigt är det ju
skilda minnesverser i de båda avdelningarna.
"Pappa är borta så
mycket!"
Följande lilla verklighetsbild från ett
predikanthem ställer i blixtbelysning ett förhållande,
som säkerligen allt för ofta glömmes.
För några timmar sedan stod glädjen högt i
tak, ty far hade kommit hem efter att under
några veckor varit borta på en plats och lett en
serie möten. Småttingarna jublade högljutt, och
far måste berätta om litet av varje, liksom han
ock fick del av sammalunda. Det låg högtid i
luften, och timmarna gingo så fort, alltför fort.
Redan nästa dag måste far åter ha resväskan
packad, ty på en annan plats skulle han då börja
en ny mötesserie.
Det är kvällen. Far kommer in i rummet, där
mor håller på att lägga småttingarna.
Stämningen är ej alls lik den för en stund sedan,
och mor förklarar, att en av de små, femåringen,
är inte alls glad i kväll. Det var så olikt
vanliga förhållandet, så far måste spörja om
orsaken. Svaret kom inte genast. Men det började
rycka så misstänksamt i de små läpparna, och
så bröto tårarna fram, och mellan
snyftningarna kommo orden: Det är så ledsamt, för pappa
är borta så mycket!» Far måste taga femåringen
på sitt knä och förklara, att han måste fara ut
och predika om Jesus, ty det gör människor
snälla och goda och visar dem vägen hem till
Gud. Inga vidare protester hördes, men då och
då skälver den lilla varelsen av snyftningarna,
och ansiktet borras djupt in i fars barm. Vid
sidan står treåringen och dunkar fars knä med
sina små nävar, allt vad han orkar, för att på
så sätt visa sin solidaritet med systern. Med
lillan på armen betraktar mor situationen, som
är både allvarlig och komisk. Det glimmar något
även i hennes öga.
Förstår du något av det offerliv, som
kallelsen och plikten kräver av såväl predikanten som
hans hustru och barn? Närmast gäller nu detta
resepredikanten och evangelisten. Det är ej
meningen att här tigga om något beklagande. Den
som tagit sin kallelse såsom från Gud och
beräknat dess innebörd gör inte det. Det är ju ock
flera än predikanten, vars livskall för längre
eller kortare tid skiljer dem från hem och
familj. Glöm dock inte, vilken styrka och hjälp
det är för predikanten att ha förståelse och
förbön för sin gärning från
församlingsmedlemmarnas sida. Bed för predikanten, bed för hans
hustru, bed för deras barn! E. O.
Rubriken ger ofta besked om vad som bör
framhållas. Lärarinnan må fästa sin
uppmärk-samhet även vid de sammanfattande rubrikerna
och söka få fram den tanke, som ligger däri.
Till sist läses nästa söndags text. G. Vallinder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
