Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 12. Den 19 mars 1925 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
■206
MISSIONSFÖRBUNDET.
här hemma låter det sig göra, Ännu mindre
om vi jämföra en församling hemma med en
församling i Kina eller Kongo.
I detta sammanhang vill jag peka på en sak
till. När predikanten får en ny församling,
ligger det så nära till hands att förkasta vad som
redan är gjort, om det tillfullo icke stämmer
överens med hans planer. Det är ett farligt
experiment, och här torde vi alla ha felat.
Verksamhetens behov tillgodoses icke genom’ att
förstöra den organisation, som redan finns. I
stället bör predikanten förbättra det, som är, för att
göra det så fullkomligt som möjligt. Är
organiserandet alldeles oriktigt, då må församlingen
göras uppmärksam på de brister, som förefinnas,
samtidigt som en bättre väg anvisas, och
församlingen själv skall föreslå ändring. Villkoret här
för framgång är att vi ha en enad församling
med oss. Det bör för predikanten alltid vara
klart, huru många verksamhetsgrenar det än
finnes, att de alla skola tjäna församlingen eller
vara medel, varigenom församlingen verkar.
Det har hänt, att ungdomsföreningar bildats
som ersättning för församlingen, emedan
medlemmar ej kunnat finna sig i församlingen.
Sådant har alltid hämmat verksamheten. När du
hör till exempel detta tal: »Här är så många
olika föreningar, att det inte är mycket med
församlingen», må du veta, att det ej är som
det bör vara. Antingen har personen i fråga
icke kunnat följa församlingens utveckling, eller
också är det något orätt i organisationen. Allt
sådant bör ledaren ha öppen blick för.
Någon säger därom i en broschyr: »Om
församlingen t. ex. bleve söndagsskola, bibelklass
eller ungdomsförening, skulle den upphöra att
vara en kristen församling. Det är möjligt, att
den speciella sak, som finge hela intresset, skulle
hava stor framgång för tillfället, under det att
allt det andra doge bort. Men i längden skulle
ej heller något vinnas ens på detta område. En
sådan verksamhet skulle likna en
telefonledning, som ej stode i förbindelse med någon
central, ljudet höres visserligen så långt tråden
själv räcker, men därmed är ej mycket vunnet
utom i särskilda undantagsfall. Helt annat blir
det, om den inkopplas genom centralen till alla
de tusen trådar, som där löpa samman. Just
genom sin allmänna karaktär kan församlingen
utgöra en centralpunkt för den kristliga
verksamhetens olika grenar. Den kan då liksom
familjen skapa fram organ eller organisera
särskilda föreningar för speciell verksamhet ocli
genom dem inverka åt alla håll.»
Här kan frågas om vi böra skapa fram organ
och organisera huru mycket som helst. Vi svara
nej. Naturligtvis icke flera trådar än som
behövs. Många mena, att vi redan ha allt för
många ocli att något kunde borttagas. Men vid
en undersökning har den ansvarskännande
predikanten icke mycket att skära av. Ty vad som
icke vinnes på ett håll, vinnes på ett annat. Och
om vi lämna en verksamhetsgren, komma andra
att taga den. Om dessa andra vore religiösa
samfund, vore ju ingen fara skedd. Men dessa
andra äro i många fall världsmänniskor, som
ha väl organiserat och som bedriva en kraftig
agitation för sina intressen. Här gäller att
använda alla medel, som stå oss till buds.
Allt tal om att ifråga om metoder gå tillbaka till
den »gamla goda tiden» borde för länge sedan
ha tystnat. Min erfarenhet är, att de bästa och
mest verksamma medlemmarna i församlingen
äro dessa vi fått bedja Gud med i juniorkretsen,
bibelskolan eller i söndagsskolan. När det
därför gäller arbetet bland barn och ungdom, får
predikanten icke sky någon möda. Här är icke
nog med att bilda olika föreningar. Det gäller
ock att få lämpliga ledare.
Detta är ofta det svåraste i vårt
organiserande. Den som till exempel lämpar sig för
söndagsskolan vill vara juniorledare och tvärtom.
Vi måste dock se på verksamhetens bästa och
så långt möjligt är få var och en på sin rätta
plats. Allt till församlingens fromma och Guds
rikes framgång i världen.
Innan jag lämnar organisationsfrågan, vill
jag något vidröra den ekonomiska frågan i
församlingen. Den är inte litet viktig. I våra
dagar är den högaktuell. Det låter ju kanske
vackert och gudfruktigt, att predikanten icke skall
befatta sig med den saken. Men det låter icke
lika vackert, nar kassören talar om en tom kassa
och ej vet, hur han skall kunna få in några
medel. Styrelsen eller någon annan måste
föreslå indragning än till yttre än till inre mission.
Ja, kanske man rentav måste säga upp sin
predikant, beroende på dålig ekonomi. Den
predikant som icke behöver tänka på församlingens
ekonomi, bör vara ytterst tacksam. Men om det
kräver vårt ingripande för församlingens
fortgående verksamhet, varför icke organisera till
det bästa även i det stycket? När det gäller
sättet för inbringande av missionsmedel, ha alltid
tankarna varit delade. Många förkasta helt och
hållet arbetsmöten, basarer,
missionsförsäljningar och sådant. Och där man lyckas att t. ex.
genom offerkuvert inbringa de behövliga
missionsmedlen, må man lämna andra sätt. Men där
man icke lyckas på den vägen, må det tillåtas
att ha arbetsmöten, försäljningar, fester m. m.
Något måste göras. Bättre är det än att
verksamheten upphör. Även i detta fall bör
predikanten organisera efter församlingens förmåga
och under de förhållanden, som bäst. lämpa sig
och synas ge bästa resultat.
Men det är dock icke nog med att allt är väl
organiserat. Varje organisation kräver en god
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
