Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 14. Den 2 april 1925 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
■248
MISSIONSFÖRBUNDET.
Getsemane.
Av pastor Einar Persson.
En vacker juliafton förra året vandrade en
skara av sexton svenskar, de flesta predikanter
inom Svenska Missions-Förbundet, efter
Jerusalems gator pä väg mot Getsemane. Efter den
vanliga middagstimmen, då butikerna stängas
och trafiken domnar av, inträder mot aftonen
clen för orienten så typiska livligheten på
offentliga platser. Komna fram till gamla
stadsmuren vandra vi efter gatan österut mot
Kidrondalen. Här möta vi från marken
hemvändande herdar med sina stora fårhjordar. De
komma tydligen från Oljebergets sluttning. Då
en framrusande bil plötsligt uppenbarar sig i
ett gathörn, hör man ett gällt tillrop av herden,
medan hans vaksamma blick noga följer de
många skyddslingarna. Ehuru gatans damm
röres upp av de talrika fårhjordarna och
skymmer utsikten, ana vi dock Kidrondalens närhet.
Ännu några steg, och vi äga den mest
betagande utsikt över den välbekanta bäcken Kidron,
Oljeberget, Getsemane och alla andra
minnesrika platser i denna dalgång. Tanken flyger
genom sekler och årtusenden, men stannar med
förkärlek vid tvenne namn — David och Jesus.
Vad skulle David känna, då han som flykting
passerade Kidronbäeken och »vandrade
gråtande uppför Oljeberget med överhöljt huvud
och med bara fötter?»
Men allt annat förbleknar vid minnet av alla
händelser förknippade med Jesu levnad. Efter
mer än en arbetsdag sökte han stillhet i
örtagården i dalens botten, där han under bön till Gud
fick förnyade krafter.
Yi vandra utför den starkt sluttande vägen,
varifrån vi äga utsikt över hela östra
stadsmuren med den igenmurade gyllene porten. Med
en viss beklämning varsebliva vi
muhammedanernas halvmåne glänsa över den byggnad, som
står på gamla tempelplatsen. Måtte den dag
snart komma, då korsets segertecken sprider sin
glans även från detta rum!
Blott hundra meter från den bro, som byggts
över bäcken Kidron, finnes belägen den urgamla
jag känner i Kina hade så få dödsfall under
dessa år. Månne Herren behövt genom de sista
årens prövningar lara oss, att liv och hälsa
äro hans nådegåvor i Kina liksom på andra
platser.
När leden glesna och ögonen tåras, så låt oss
minnas Herrens maning: Bedjen skördens
Herre, att han sänder arbetare i sin skörd. Men
må vi ock bedja honom stärka och bevara dem,
som han redan sänt!
örtagården, Getsemane, som genom Jesu många
besök och svåra lidande bringats i outplånligt
minne hos alla Guds barn. Vår färdledare,
missionslärare G. Blomberg, klappar sakta på en
liten port, och vi mottagas på det hjärtligaste av
en fransiskanermunk, som med tillhjälp av
ännu ett par klosterbröder vårdar den minnesrika
platsen. Sedan vi förts till den plats
traditionen vill utpeka som egentliga Getsemane, drar
sig platsens vårdare tillbaka och vi befinna
oss under urgamla, knotiga, sönderspruckna
olivträd.
Det är som skulle en hemlig
överenskommelse vara träffad mellan de många besökarna, ty
ingen säger något till den andra. I Getsemane
härskar tystnad och eftertanke. Kringspridda
över det lilla området äro snart de flesta
upptagna med studium av de bibeltexter, som
beröra Jesu vistelse på platsen. Hur lång tid
skaran tillbringat i Getsemane är svårt att säga;
någon tanke på uppbrott tycktes ingen äga förr
än skymningen föll på och den nedgående solen
kastade ett sista strålknippe över Oljebergets
topp. På en öppen plats i Örtagården samlas
vi, ocb i den stilla skymningen ljuder den i våra
kretsar så välkända sången: »Den stunden i
Getsemane» etc. Särskilt andra versen är som
skriven för tillfället. Vi sjöngo, ej utan känsla:
»Då jag bland örtagårdens träd I anden såg mig
om, Jag såg, hur djupt du tyngdes ned Av
världens synd och dom. Min dom det var, för mig
du led, Min skuld dig böjde ned. Jag glömmer
ej din ångst, ditt ve, Uti Getsemane.
Än en gång läses den del av Jesu
lidandeshistoria, som berör Getsemane örtagård, innan
ett gemensamt bönemöte avslutar vårt besök på
platsen. Hur skönt det var att i sällskap med
några trossyskon få bedja på detta rum!
Här hade vi nu tillfälle att bedja för allt
Guds verk i hemland och hednavärld, för kända
och okända, enskilda troende och de
församlingar vi ha förmånen tjäna Våren ock
förvissade, att allt Sveriges missionsfolk inneslöts i bön
och omtanke av besökarna i Getsemane.
Då vi stå färdiga att lämna platsen, finna vi,
att den korta skymningen efterträtts av nattens
mörker. Någon föreslår att taga vägen efter
den uttorkade Kidronbäeken mot vårt tillfälliga
hem i Jerusalem, och så kom det sig, att vi efter
en stunds sökande mellan olivträden funno
denna egendomliga stig, som förde oss i närheten
av vårt mål.
En minnesrik dag hade nått sitt slut och vi
instämde i den sångvers någon uppstämde: Men
skulle du min kärlek se Bli trög och kall för dig,
Så minn’ mig om Getsemane Och vad du led
för mig. Jag glömmer ej, jag glömmer ej, Jag
glömmer ej ditt ve, Då jag dig såg i ångst på
knä Uti Getsemane.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
