Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 14. Den 2 april 1925 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
■252
MISSIONSFÖRBUNDET.
Kristus hade makt att både låta och återtaga
sitt liv. Detta kan ingen blott martyr göra. Han
hade kunnat, om han velat, vilken stund som helst
draga sig ur lidandet, men det kan ingen
vanlig martyr göra. Han kan vara trogen sitt
uppdrag såsom Kristus, men ban förmår ej att
draga sig ur lidandet när som helst, om han skulle
vilja det. En blott martyr kan ej återtaga sitt
liv och komma åter med sitt frälsningsbudskap,
såsom Jesus har gjort. Martyren är heller ingen
frälsare. Men Jesus är Frälsaren. Men att en
missionär är uthållig i sitt kall intill döden,
bevisar hans trohet mot Gud och kärlek till
människor, såsom Kristi uthållighet i sitt
ämbete intill döden bevisar detsamma. Men
missionären kan ej såsom Kristus komma åter och
bevisa sin fortsatta kärlek. Det enda, som kan
ske, är, att det sällskap, som sänt honom, kan
bevisa sin kärlek Sclj cltt det sänder en annan
missionär i stället. Kristus kommer levande
åter såsom dödens besegrare med makt och
villighet att frälsa syndare.
Försoningens begrepp innebär sålunda
människans försoning med Gud, i det att hon
förlikas med honom och blir hans vän (Rom. 5:
10) samt frigöres från synden (3.Mos. 16:30).
Det kan sålunda icke vara fråga om något Guds
försonande, emedan ban aldrig varit ovänligt
stämd mot människan eller behövt frigöras från
något orätt. Därför tager Gud initiativet till
människans försoning med sig genom Kristus
och manar människan genom Kristus att låta
försona sig med honom (2 Kor. 5:18—20). Ocb
försoningen sker först då, när människan
hörsammar denna maning och ändrar sitt sinne.
Det är Jesus själv, som är försoningen (1 Job.
2:2), och hans död är ägnad att bryta
människans fiendskap, så att hon låter försona sig
med Gud (Rom. 5:10). Att det är genom Jesus
Kristus själv, som försoningen sker, säger ock
Paulus (v. 11). Ty det är han själv, som
frigör människan från synden oeli försätter
henne i ett rätt förhållande till Gud, då hennes
fiendskap blivit bruten, så att hon ändrar sitt
sinne.
TRE KRONOR
kostar denna tidning från
1 april till årets slut.
Judassinnet.
Det är någonting upprörande med Judas roll
i passionshistorien. Är det icke förfärligt, att
lian kunde förråda Jesus, Messias, Frälsaren!
Men det hemskaste är ändock, att han tillhörde
lärjungaskaran. Tänk, en Jesu lärjunge
förråder Mästaren att utlämnas i fiendernas händer
och det endast för den tillfälliga förtjänstens
skull!
Men det som blev uppenbart den ödesdigra
aftonen, då djävulen till fullo tog sin boning i
Judas, det hade märkts länge. Och alldeles
särskilt kom det till synes i hemmet i Betania,
när Maria genom smörjeisen bevisade Jesus sin
kärlek och tillbedjan. Då framträdde hans
oandliga sinne. Hans kalla beräkning såg intet av
den heliga tjänsten i kvinnans gärning. Hans
skärpta ekonomiska sinne såg endast slöseriet
och den egna kassans förlust. Men detta
dolde han bakom de fattigas nöd, som han gav
sig ut för att behjärta mer än alla de andra, ja
rent av mer än Jesus själv.
Judas beteende är verkligt beklämmande. Det
var så i grunden falskt, men syntes ändock så
vackert, och ingen i lärjungaskaran tyckes ha
kunnat genomskåda honom förrän efter det stora
fallet.
Detta är i sanning ett giv akt riktat till oss
i vårt missions- och församlingsarbete. Det var
i lärjungaskaran detta skedde. Och Judas synes
icke ha varit ett enastående undantag, om lian
ock var den mest typiske. Evangelisten
Markus säger, att det var »några», som hade
samma uppfattning, och Matteus säger, att
»lärjungarna» blevo misslynta på kvinnan. Och
kunde detta bända bland de tolv, behöva säkert
vi rannsaka oss i vårt arbete, så att vi icke
gripas av det till synes så vackra men i
verkligheten så skrymtaktiga judassinnet. Och det
kalla ekonomiska beräknandet, som i arbetet ser
endast »affärer» men icke »kärlekstjänsten», är
oss icke alldeles obekant. Men man märker
sällan, att det kan vara oandligheten som
dikterar talet. Men om judassinnet får makt med
den enskilde medlemmen, med pastorn,
styrelsen eller hela församlingen — alltid verkar det
hämmande på arbetet. Och får det fortsätta,
medför det oawisligen andelivets död.
Är det icke en alltför återkommande fras
detta: »Varför icke hellre–- —.» Så snart
en ekonomisk fråga kommer före och det gäller
offer för någon sak, alltid kan det hända, att
någon söker avvärja saken med ett: »Varför
icke hellre–-.» Och detta ständigt
upprepade skäl, genom vilket man endera vill spara
sig själv eller skaffa sig vinning, kan vara
mycket olikartat. Det som för Judas var »de
fattiga», kan taga alla möjliga former. Den ene
begagnar till exempel alltid missionshusskulden,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
