Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 23. Den 4 juni 1925 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3 ",’2
MISSIONSFÖRBUNDET.
om hemmet, trivs så väl där och är bevarad i
tillitsfull tro på Herren och hans ord. Och i
förstån, vänner, att detta är en av de
betydelsefullaste frågorna i vår värld. Yi ha lämnat vårt
enda barn att fostras av andra, medan vi själva
fostrat svarta hednabarn. Det kännes ibland,
som om man skulle göra orätt mot dem, som man
dock är skyldig att ansvara för på ett särskilt
sätt. Vi ha känt oss så mycket gladare för varje
gång vi fått igen honom under lyckliga
förhållanden. Tack, vänner, för det präktiga hemmet!
Så ha vi våra många vänner på expeditionen
och vår styrelse, som vi ju stått i närmare
förbindelse med under vår vistelse på fältet.
Denna förbindelse har varit präglad av samförstånd
och harmoni. De ha haft välkomstfest för oss
och mottagit oss med välvilja och kärlek.
Stockholms predikantförbund har inbjudit oss till sin
vårfest och räckt oss en varm brodershand till
välkommen. Våren i vårt nordliga land har mött
oss i all sin härlighet och hälsar oss välkommen
med en härlig sol, som man ej behöver fly av
fruktan för solstygn utan som man söker för att
njuta av dess värme; den hälsar oss med den
vackraste grönska, med friska vindar, med
sprittande knoppar, doftande blommor oeh
sprudlande liv. Under sådana förutsättningar måste det
kännas skönt att vara återkommen till
fosterlandet.
Nu ha vi fått en del uppdrag för den
närmaste framtiden. Bland annat blir det att. resa
ut på möten, och detta ingår som ett led i vår
vila, vår rekreation, och så önska vi se Eder, våra_
arbetsgivare, och berätta, huru arbetet går. Så
länge vi hos Eder förnimma ett så ingående
intresse för Edra arbetare och deras gärning, som
ju är resultatet av Edra missionsoffer, så länge
är det intressant att vara arbetare. Så länge
kommer man ock, trots alla förmåner och all
kärlek i hemlandet, att känna sig borta på
besök, då man är hemma. Med glädje packar man
då åter sina kappsäckar och reser tillbaka till
de primitiva förhållandena på missionsfältet. Så
vandra vi livet långt med pilgrimsstaven i hand,
gäster och främlingar, tills vi nå resans slut, då
portarna öppnas till livets land, som är vårt
enda och rätta hemland.
Stockholm den 18 maj 1925.
P. A. Westlind.
"Vartill dennaförspillning?"
Hur ofta i vårt älskade fosterland möter man
inte människor, som med blicken på de
kostnader, missionen bland hedningarna kräver, bära
ovanstående ord på sina läppar?
Varför störa friden hos dessa naturbarn, som
benämnas hedningar? Låt dem vara i deras
»oskuldstillstånd».
Huru ljuvligt detta tillstånd är, må till en liten
del belysas av vad ett par missionärer berätta, som
just nu äro på resa hem efter en fyraårig period
vid en nybildad stridsfront mot hedendomens
fästen.
Det är våra vänner Henning Karlsson med fru
och deras lilla Anna-Stina, tillhörande
baptistsamfundet i Örebro, som under dessa år varit de
banbrytande däruppe i den s. k. Bangili-stammen.
De berätta om de mest nattsvarta dåd, vilka äro
cn alldaglig företeelse bland detta så »oskyldiga
naturfolk».
För att bli en mäktig trollkarl fordras först
att genom ett eller flera avskyvärda brott liksom
ii/gå förbund med de onda andemakterna. Och
cn hemskare styggelse kan väl knappast tänkas,
än då den vuxne sonen kommer med kniven i
sin hand till sin åldriga moder och medan hon
ännu lever tar hjärtat ur hennes bröst och sedan
förtär detsamma som ett skogens vilddjur.
Efter denna handling har sonen i fråga sålt sig
till fortsatt tjänst åt mörkrets furste, och hela
återstoden av hans liv blir en enda kedja av
brott och orättfärdighet. Såsom trollkarl blir
han kallad till en by, där en av männen blivit
sjuk. Naturligtvis är någon av byfolket orsak
därtill. Det visslas i den s. k. dödspipan, och
med fruktan och bävan samlas alla byns
innevånare. Och ve den, som inte hörsammar signalen.
Han är då självskriven såsom varande den
skyldige. I vilket fall som helst blir någon i skaran
utpekad av denne förtroendeman och en grym
död väntar den arme, oskyldige.
En av våra kamrater, Ruth Johansson, som
fått sitt arbetsfält förlagt till Kolo och som för
en tid sedan var hos oss på besök, berättade
också bland annat om den grymma sed, som
förekom överallt i Kongo men synnerligen
däruppe i detta folkrika distrikt, nämligen att
begrava de små moderlösa barnen levande.
Vid ett sådant tillfälle hade graven mer än
vanligt vårdslöst skottats igen, så att luften kunde
tränga ned. I tre dagar hade man hört det arma
barnets jämmer, sedan blev det — tyst.
Fanns då ingen, som kunde gå och rädda
barnet? Nej, ty hedningens hjärta är hårt för
andras nöd.
Denna vår syster har så långt det varit henne
möjligt under årens lopp i handling velat visa,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
