Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 23. Den 4 juni 1925 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MISSIONSFÖRBUNDET.
391
uppgift, och det kännes påkostande att lämna
den, om det också är blott för en tid. Jag
beklagar dem, som leva i den föreställningen att
de ingen uppgift ha. Då måste det vara tungt
att leva.
Vid avskedsmötena fingo vi mottaga
hälsningar från de infödda kristna och
församlingarna till missionens folk i Sveriges bygder. De
bådo oss att frambära till Eder deras hjärtliga
tack för alla offer I gören för att bringa dem
frälsningens ord, för missionärerna. I sänden
ock för alla förböner under tider av förföljelse
och nöd. Missionärerna vid alla stationer, som
vi hade tillfälle att besöka, hälsade Eder. Alla
vilja de möta Eder vid nådastolen i gemensam
bön för gemensamma intressen, huru vitt vi än
äro skilda till kroppen.
Tack, vänner, för alla förböner! De ha
uppehållit oss i nödens tider och givit oss tröst och
frimodighet mången gång, då utsikterna, mänsk:
ligt sett, varit mörka. De ha gjort fiendens
anslag om intet och banat vägen genom många
svårigheter. Flera ha undrat, huru det skall gå
med vår mission i Franska Kongo. Därtill vill
jag blott säga: så länge missionens folk och dess
sändebud bland hedningarna stå eniga i fast
och orubblig tro på Gud och hans ord, på Jesus
av Nasaret såsom Människosonen och
Gudasonen, Frälsaren och Försonaren, som i sin död
dödade döden och i sin uppståndelse
frambragte liv och oförgänglighet genom evangelium, så
länge skall icke all fiendens makt kunna skada
missionens verk, som ju är hans största
riksangelägenhet i denna tidsålder.
Det var den 10 april vi stego ombord på
Eli-sabethville i Matadi. I vål"t sällskap hade vi
missionärsparet Vikterlöf, Sara- Bergquist och
Elin Carlsson från • Missions-Förbundet, samt
missionärsparet Karlsson från Örebro
Missionsförening. Det var den hetaste årstiden i Kongo,
37° C. i skuggan. Men aldrig har jag känt
hettan så olidlig som den första natten på båten,
som då låg i Matadi hamn. Det var en natt, då
man badade i svett utan en blund i ögonen
Det var 300 passagerare ombord, därav 59
barn. Ett sjuttiotal, som ock anmält sig för
hemresa, hade av brist på utrymme måst
stanna över till nästa båt. I missionärernas krets
var ingen allvarligt sjuk, ehuru det. var sjukligt
ombord. Två män under medelåldern fingo
under resan sin grav i Atlantens böljor. Den ena
var nygift och hade sin hustru med, och hon
nästan försmäktade av sorg och förtvivlan.
Döden kom så oväntat. Han fick feber, som är så
vanlig i Kongo, men den trotsade läkarens konst,
prästernas böner och den unga hustruns nödrop
och steg, bara steg, tills man ej längre kunde
mäta dess höjd med de febertermometrar som
funnos ombord. För en sådan hetta måste livet
fly.
I Antwerpen, dit vi kommo den 30 april,
mötte dr Anet från Bryssel. Han hjälpte oss vid
landstigningen, anvisade oss hotell, bjöd oss till
sitt hem och visade oss mycken välvilja. I
Köpenhamn stannade vi över en dag hos en
pastorsfamilj Broholm, som har dotter och måg såsom
missionärer i Kongo. Även där rönte vi
gästvänlighet och kärlek och fingo i pastorns
sällskap se stadens sevärdheter och sätta oss in i
danskt missionsliv.
Till Malmö kommo vi den 6 maj. Där bodde
vi hos fabrikör och fru Ljung, vilkas hem
alltid står öppet för missionärer och Herrens
tjänare i allmänhet. På vägen genom Skåne
hälsade vi på släkt och vänner och möttes av alla
med ett varmt välkommen.
Nu äro vi sedan en vecka i Stockholm. Här
har Missions-Förbundet ordnat om så, att vi
fått ett missionärshem med fyra rum och kök,
där missionärerna få taga in, då de komma hem,
och bo några dagar, då de ordna för sig, och då
de i missionsärenden besöka huvudstaden. Yi
ha nu ett av rummen, som vi få behålla, tills
konferensen är över, och få under tiden ordna
för vår vistelse i hemlandet. De övriga tre
rummen äro ock upptagna av missionärer. Yår mat
få vi taga i det gemensamma köket. Fru
Högberg, som bor i samma hus, Barnhusgatan 10,
är värdinna för hemmet. Detta är en utmärkt
anordning, för vilken vi säga ett hjärtligt tack
såväl till Missions-Förbundets Styrelse som till
missionsfolket ute i landet.
Så är det en annan anordning, som varit av
ofantligt stor betydelse för oss under denna vär
period i Kongo, nämligen Missionärsbarnens hem
på Lidingön. Där ha vi haft vårt enda barn,
Åke, som nu är 16 år, i fru Augusta Petterssons
trogna och kärleksfulla vård. Han talar så gott.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
