Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 26. Den 25 juni 1925 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
444
MISSIONSFÖRBUNDET. 444
VÅR TRO OCH VÅRT ARBETE.
Tal vid Generalkonferensen 1925.
Av Axel Andersson.
Den närvarande situationen präglas av att vi
leva på eftersidan av en stor världskris, som
sätter sin prägel även på det närvarande
ögonblicket.
Denna kris har bl. a. haft verkningar på tvenne
sätt. Om man ville uttrycka det litet vardagligt,
skulle man kanske kunna säga, att det en tid
varit gott om pengar men litet religion och sedan
blivit ont om pengar men gott om religion. Det
har gått böljerörelser från överflöd till brist och
tvärtom.
Under detta sista år har, liksom under, de
föregående åren, religiösa rörelser gått fram över
vårt folk. Men dessa religiösa rörelser ha varit av
mycket brokigt slag. Även de ha varit rörelser
på gott ocli ont. Det är behövligt, att den
religiösa kunskapen får mera komma till sin rätt.
Profetens gamla ord till Israel äro ännu
berättigade: »Låtom oss fara efter att känna Herren.»
Men hur skola vi få kunskap om Gud ? Bibeln
är vår kunskapskälla, Jesus Kristus är vår
auktoritet och vår trosbekännelse. Yi tro, att den
frihet, som våra fäder tillkämpade sig, nämligen
friheten att tro på Jesus Kristus som personlig
Frälsare samt att följa honom eldigt ordets ocli
samvetets bud är också värd att ägas för
dagar, som komma. Vi blygas icke för att vara
och heta frikyrkliga, därför att vi tro, att de
frikyrkliga principerna bottna i Guds ord ocli att
deras praktiska värde för kristligt liv och
kristlig mission ar stort. De frikyrkligas grundord är
ett ord från Jesu mun: »Där två eller tre äro
församlade i mitt namn, där är jag mitt ibland
dem.» Jag tror, att om vi vidbliva detta, ha vi
fast mark att stå på och även tillräckligt klara
linjer-att gå efter.
Men det är helt naturligt, att i en så upprörd
tid, det skall förefinnas brister lika yäl som
önskemål i vårt arbete. Jag skall icke ingå i detalj
på någon fråga utan blott påpeka några saker,
som blivit behandlade på distriktsmöten landet
runt, där kristna människor kommit tillsammans
och diskuterat missionens angelägenheter.
Det finns platser, särskilt på landsbygden, där
vår verksamhet håller på att gå tillbaka. Det
bör sägas, därför att det är så och därför att man
icke kan vidtaga åtgärder för att hela det, som
brister, och böta det som är sjukt, förrän man
fått klart för sig, liur det är. På sådana platser
är det sällan någon predikan eller något möte av
annat slag, och det hela håller på att domna bort.
Sådana platser böra uppmärksammas av
missionsfolket i stort och få den hjälp, som behöves,
så att icke ljusstakarna flyttas från sina platser
och mörker övertäcker rummet, där de stått. Det
finnes också av vår verksamhet oberörda fält,
obrutna tegar, vad man nu vill kalla dem.
Särskilt gäller det kustlandskapen söderut:
Bohuslän, Halland, Skåne, Blekinge och Kalmar län.
Det finns även ett norrländskt sådant distrikt,
med stora områden, där verksamheten är svår att
bedriva på grund av de långa avstånden. Dessa
missionsfält måste vi också tänka på. Vi kunna
icke låta den inre missionen i längden fortgå på
det sätt, som hittills i stor utsträckning
praktiserats, nämligen så, att de församlingar som ha
kraft att leva, få leva, medan de andra få dö, utan
att man gör någöt närmare åt den saken. De
församlingar eller trakter jag här talat om, äro
av den beskaffenheten, att något speciellt måste
göras för deras hjälp. För visso är detta en
distriktens gärning, men även Missions-Förbundet
som sådant måste hädanefter se detta problem i
ögonen på ett helt annat sätt än förut.
Det finns en annan fråga, som nära
sammanhänger med detta. På samma gång som
verksamheten minskat på vissa platser ute på
landsbygden, finns det också åtskilliga av våra bröder
bland predikanterna, som börjat bli arbetslösa.
Det kan ju finnas predikanter, som på grund av
egenheter i lynnet, sjukdom eller
ålderdomsskröplighet och annat sådant icke kunna få
något att göra, även om de tro sig vara arbetsföra,
men om dem talar jag icke nu. Jag tänker på
personer, som äro i sin fulla kraft eller i alla fall
ha kraft nog att arbeta, personer som uncler en
följd av år ha stått oförvitliga i arbetet och om
vilka man vet, att det skulle vara till nytta, om
de finge fortsätta i arbetet. Verksamheten lider
av brist på krafter och dessa bröder lida, därför
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
