Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 29. Den 16 juli 1925 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
492
MISSIONSFÖRBUNDET. 460
1
–-Klostret Lamayuru. -
got verkligt städat oeh fint. Hur frapperades
vi icke vid et hastigt besök i Adens
inföding-kvarter över likheten i doft, torr hetta, lerdamm
och allt med det, som vi så väl känna till från
Kashgar.
Den muhammedanska böneroparen i
Jerusalem utför sitt ämbetsuppdrag med samma
klagande tonfall som hans ämbetsbroder i Kashgar.
Den mångomtalade och mycket beskrivna
Omar-moskén på tempelplatsen har en i fråga om
storlek, skönhet och imponerande läge farlig
medtävlare i Jummamoskén i Indiens huvudstad
Delhi. Den senare har ock det företrädet, att
den är renare och verkar mera högtidspyntad.
Ännu många flera paralleller skulle kunna
uppdragas på olika områden för att visa, att
Asien utgör ett homogent helt, icke bara på
kartan utan i levande livet.
Den 13 september 1923 hade vi strävat
uppför övre Kashmir och in i lilla Tibet och
uppnådde denna dag den högt belägna alpbyn
Lamayuru. Den hänger bokstavligen på
sluttningen av en väldig ravin, och högt över själva byn
ligger ett av de största lamaklostren i denna
del av Tibet. Innan vi sade farväl till dagens
mödor, kunde vi ej avhålla oss från ett besök
däruppe, även om det kostade en hel del extra
ansträngning på grund av den tunna luften.
Två munkar eller lamapräster, kanske båda
delarna, togo emot oss och visade oss den heliga
härligheten, först och främst templet, där
gudarna i sanning voro både många och
välskötta. Där fanns ljus och mat och offer av alla
slag. Tysta och andäktiga smögo prästerna
omkring och pysslade om sina omyndiga härskare.
Det var särskilt ett stort, rikt utsirat beläte i
mitten, som tilldrog sig uppmärksamheten, en
gudinna av hög rang. Det underliga är, att
man inför alla dessa trä-, sten- eller
bronsbelä-ten icke kan frigöra sig från en viss obehaglig
känsla, fastän man känner till materialet. Har
månne en ond ande, kanske flera, tagit sin
boning i den vilsna tillbedjans föremål?
Utkomna andas vi åter friare och kunna taga
våra ciceroner i närmare skärskådande. De voro
långt ifrån svältfödda. Det var länge, sedan vi
i dessa trakter sågo människor med sådant
välmående drag över sig. »Det som offras åt
gudarna, göder prästerna». De voro iförda
kläder av en sorts groft, vadmalsliknande mörkt
blodrött kläde. Tiggde gjorde de ej men
mottogo med glädje en slant för besväret. På avstånd
såg klostret imponerande ut. På nära håll tedde
sig allt i vårdslös, smutsig oordning. Vi gingo
ned igen förbi ett par rödklädda lama, som med
tillhjälp av en oxe tröskade säd på en liten
platå. Det var tydligen klosterprebendets
avkastning, som tillvaratogs.
På vår plats här i Kashgar ha vi rika
tillfällen att stifta bekantskap med avgudapräster,
tibetlamas kinesiska ämbetsbröder. Släktdraget
finnes där. Den kinesiske kollegan är i
allmänhet icke så välfödd, därtill kläder han sig i svart
och blått. Mössan har ock ett säreget snitt, som
genast säger ifrån, vad det är för en man. Men
gemensamt ha de sin blinda tro på gudarnas
makt och sin egen höga kallelse.
En morgon kom en man och bad mig följa
med till ett tempel. Den ene av prästerna hade
blivit biten av en hund. Hans äldre kamrat
välkomnade mig.
— Ursäkta, att jag besvärar pastorn, men jag
vet, att ni gärna gör goda gärningar, och
denne min son har blivit svårt biten av en hund.
Jag kunde snart övertyga mig om att det fula
bettet ej var av en galen hund. Tvärtom syntes
det ha varit ett mycket klokt exemplar av släk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
