Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 29. Den 16 juli 1925 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
493 MISSIONSFÖRBUNDET.
460
tet canis. Det var ett mycket fult och svår läkt
sår, för vars skull jag fick mången vandring till
templet och månget samtal med de två prästerna.
Strax utanför prästbostaden var ingången till
templets allra heligaste, och vid sidan om stora
ingångsporten stod i hörnet en ställning, vari
tempelklockan hängde. En dag kom jag senare
än vanligt, just som det började skymma på.
Bäst jag håller på med omläggning av det
skadade benet, danar det genom valven:
—• Bing — bång — bing — bång, nio
långsamma slag, och därefter bing, bång, bing, bång,
nio tätt på varandra följande Hämtningar.
Detta upprepas fem gånger, så att det blir
tillsammans nittio slag.
— Varför egentligen slå ni på klockan, innan
ni läsa skrifterna, är det för att människorna
skola höra, att ni göra er plikt och bedja för
dem?
— Det är en bisak. Huvudorsaken är en helt
annan. Gudarna äro stora och människorna små.
Då ett litet jordebarn kommer inför dem, måste
det anmäla sin närvaro, liksom vi måste göra,
då vi vilja träffa en högre ämbetsman. Denna
anmälan är vår klockringning.
— Antag, att jag ginge ut och sloge på
klockan, skulle gudarna mottaga mig, om jag på
detta sätt anmälde mig? Det kom en oändligt
Tibetanska munkar.
medlidsam blick ur de kolsvarta ögonen under
den lilla kolsvarta prästmössan:
— För det första kan ej den oinvigde ge den
rätta klangen åt klockan, för det andra lyssna
gudarna endast till den, som vigt sig åt dem
oeh »gått ut ur hemmet». Om en vanlig
människa vill nalkas gudarna, måste han först offra
på deras altare och sedan falla ned med pannan
mot jorden. Och ändå är det ej säkert, att
gudarna bry sig om honom första eller andra
gången. Det fordras även här något, som vi
kalla »lai-uang», och det vinnes så småningom.
— Då äro vi kristna lyckligare. Vår Gud hör
oss, genast vi bedja, oeh även om en, som icke
kan bedja, ropar till Gud, så hör han honom.
Inga offer behövas, ingen klockringning, bara
en suck ur hjärtat, och Gud lyssnar till.
— Ja, jag vet allt det där. Jag har läst edra
böcker. De passa nog för dem, som de äro
skrivna för, liksom våra skrifter passa för oss. Våra
gudar bry sig ej om er, och jag tror ej heller
att er gud bryr sig om oss. Men om vi
över-gåvo våra gudar, kunde något förfärligt hända
oss. Jag känner en tao-ren, som lämnade
templet och gifte sig. Han fick utslag över hela
kroppen och dog efter att ha till hälften ruttnat
bort.
— Jag fruktar, att det råder litet
missuppfattning angående Gud och gudar. Det finns
bara en Gud. Vad människor förutom den
sanne Guden kalla gudar, finnes bara i deras
inbillning. Alltså kan det ej bli tal om er gud
och min gud. Den sanne Guden är för alla
människor, liksom det bara finns en sol på
himlavalvet. Då ni nu så visst tror på, vad ni
kallar edra gudar, och står på så god fot med dem,
varför tilläto de då, att hunden bet er i benet?
Antag, att det varit en galen hund, så hade ni
ock helt visst dött en hemsk död.
■—• Gudarna hade icke med den saken att
skaffa. Jag var oförsiktig och lämnade templet i
mörkret. Det var mitt eget fel. Mörkret är
varken för människor eller gudar, det är för de
onda andarna. Hunden, som bet mig, var heller
icke någon vanlig hund. Hade jag icke varit
präst utan en vanlig människa, hade det slutat
värre. Jag har läst i edra böcker talet om en
enda gud. Det förstå vi icke. Våra fäder
förstodo det icke heller. Den där Jesus, som ock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
