Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 32. Den 6 augusti 1925 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
543 MISSIONSFÖRBUNDET.
460
på vilket alla kunna bliva frälsta o. s. v.
Läraren i skolan var krympling men klok och
fryntlig. Så småningom kröp det ur honom, att han
var fritänkare. Även det kan vara populärt i
Kina nu. Avgudarna tror jag ej på, sade Earif
och den Gud, som Ni predikar kan ingen se, och
därför kan jag ej tro på honom. Som han hade
svårt för att ens kunna se sina fötter — så
ofärdig var han — sade jag: Kan du se din
rygg? — Nej, sade han, det är då mer än
omöjligt för mig. — Har du någon sporde vi? —
Att den finns där torde ej bli tu tal blev svaret
och så ville han föra samtalet in på annat spår.
För övrigt, sacle jag, skulle du bli förskräckt,
om du- i ett nu finge se Gud. Om en av dessa
avgudar, som stå där på sina hyllor — hans
skola var inrymd i ett avgudatempel — skulle
börja röra på sig och närma sig dig, hur tror
du det skulle kännas ? — Av fasa skulle jag dö,
sade han. Barnen köpte en hel del böcker av oss,
och läraren fick också några sådana. Så hade
vi att lämna både honom oeh barnen till den
kärleksfulle Guden, som delar rättvist åt alla.
En morgon innan vi öppnade tältet gingo vi
till en närgränsande liten by för att tala till
folket. Mitt dragspel hade jag med, och det
gjorde alltid skäl för sitt namn av dragspel. Det
drog folk från alla håll, och om en liten stund
voro byns folk församlade till möte. Om en stund
korti en man hem från åkern bärande sin stora
kratta på axeln. Så snart han fick se mig, skrek
han till: Gå härifrån! — Skall ske
sade jag, men vi ha ett viktigt
ärende till byns folk, och det må vi få
framföra först. Nu skrek han till än;
nu värre och sade: Om du ej går, så
Skalf jag slå ihjäl dig! — Även det
får väl bli så småningom, sade jag.
Då mannen såg, att hans ord hade
föga inverkan på mig, drog han sin
väg. Folket sade: Han är en grov
och ohyfsad karl; bry dig ej om
honom. Och hans egen fru kom fram
och bad om ursäkt för sin mans fula
beteende. Det var en ny erfarenhet
jag fick göra. Mig veterligt har ingen
före honom hotat mig på detta sätt.
När vi kommo åter till tältet, väntade
folkskaran på oss. För dem var det
mötestider hela dagen, och för sanning att säga,
så få vi ofta tala till folk, som ha gott om tid.
Dagdrivare, tidsöclare, sådana som lägga sig i allt äro
legio i Kina. Men så en dag blev det hällande regn,
och vår publik blev helt annorlunda: rediga
karlar, oförstörda ynglingar, samt annat bra folk.
Odågorna stannade nu hemma. De ville ej bli
våta. Varför skall man gå i regn då det ej är
tvingande omständigheter? Men ortens arbetare
kommo med sina stora regnhattar, som väl voro
en halv meter i diameter och tjänade som
paraply. Att börja med hade alla sina hattar på. Jag
teg och sade intet, men tänkte: när det blir
för trångt, så måste de taga hattarna av för
att de själva må få rum. Rätt vad det var
började det skrapa i hattarna och någon ropade:
Av med regnhattarna! Jag smålog och giäddes
över att nu ha fått hjälp med ordningen.
Männen stodo med blottade huvuden och
lyssnade till levande Guds ord.
En dag annonserade vi: Stort
antifotbind-ningsmöte i e. m. kl. fyra.
Detta var något alldeles nytt. Något sådant
hade de aldrig hört talas om. Kvinnor infunno
sig i stor myckenhet oeh underbara ting
bringades nu inför deras öron. Vi talade ju om att
deras fötter voro alldeles för små. Det vanliga
måttet på kvinnornas fötter på denna ort var
tre tum. De däremot voro vana vid att höra att
deras fötter jämt voro för stora och måste
därför krympas och göras små och nätta m. m. För
Fru Kullgren och kristna kineskvinnor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
