Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 35. Den 27 augusti 1925 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
588
MISSIONSFÖRBUNDET. ,563
mäktig, band man tidigare trosvissheten
uteslutande vid det uppenbarade ordet, under det att
man lika ivrigt påpekade det vanskliga i att göra
denna beroende av känslan och erfarenheten.
Trons folk hade förr en ofta lång och mödosam
bättringskamp, under vilken bittra erfarenheter
gjordes av eget fördärv och egen oförmåga, då
det gällde att bliva rättfärdig och vinna frid.
Komna till frihet genom nåd och icke genom
eget arbete tvivlade själarna på sig själva och
sökte sin fasta punkt icke i vad de kunde känna
och erfara utan i något utom sig, i Gud och i
Gud allena. Icke minst bära sånger och hymner
från denna tid vittnesbörd härom. Man levde i
bergspredikans saligheter och att se alldeles
bort ifrån sig själv och i syndernas förlåtelse
hava »sin enda fromhet inför Gud» var dåtida
lösen för trons folk. Trosvissheten grundades på
uppenbarelsen och icke på erfarenheten.
Ingen som med aldrig så liten
uppmärksamhet följt utvecklingen härutinnan skall undgå att
märka, att också en annan, en motsatt
uppfattning sedermera gjort sig gällande. Uppenbarelse
och erfarenhet hava här ifråga om trosvissheten
på sätt och vis trätt i varandras ställe: det för
denna visshet dominerande är den egna
upplevelsen, den personliga erfarenheten. Då tron
förut med bortseende från allt, vad känsla och
erfarenhet hade att säga, klängde sig fast vid
uppenbarelsen såsom det uteslutande fasta och
vissa, märkes här en jämförelsevis fri ställning
till denna för att låta trosvissheten förnämligast
vara bunden vid erfarenheten. Att i trosfrågor
argumentera med språk ur bibeln var tidigare
det enda och alltillräckliga. Så enkelt ligger icke
problemet nu till på alla punkter. Då tron
begär visshet och då av olika anledningar denna
ej uteslutande bindes vid den givna
uppenbarelsen, får givetvis den individuella erfarenheten,
den inre upplevelsen ersätta, vad som annars
kan brista för vissheten.
I olika avseenden gives för övrigt uttryck för
denna riktning. Där uppenbarelsen som sådan
själv fattas förnämligast som en under tiderna
samlad erfarenhet, blir den individuella
erfarenheten ett nödvändigt led i denna kedja. I enlighet
därmed talas ock om den upplevda Kristus, om
detta stundom förekommande uttryck här får
användas, och mindre om bibelns historiske Kris-
tus. För troslivets uppkomst får numera ordet
avgörelse ej sällan ersätta ordet nyfödelse.
Framställt som en nyfödelse är det Gud, som verkar i
människan; framställt som en avgörelse är det
åter människan, som är den handlande, som
avgör sig för Gud.
Det är icke avsikten att här ingå på spörsmålet
om uppenbarelse och erfarenhet och förhållandet
mellan de båda. Jag har endast velat påvisa
skiftningarna därutinnan i nutida trosliv. Men
givetvis stå dessa och skola de stå i intimaste
samband, dock så att uppenbarelsen är den
dominerande för trons visshet. Uppenbarelsen är
det första, är det som skall mottagas för att bliva
en erfarenhet, en upplevelse. Utan uppenbarelse
gives ingen tro och sålunda ej heller någon trons
visshet, ingen erfarenhet, intet trons innehåll.
Förhållandet mellan uppenbarelse och
erfarenhet är väsentligen detsamma som förhållandet
mellan Gud och människan. Människan är
beroende av Gud och erfarenheten är beroende av
uppenbarelsen. För tron och dess visshet är
uppenbarelsen men icke erfarenheten
normerande. Därförutan skall troslivet finna sig stå som
på bar backe. J. II.
Erik Eriksson. || En av Floda
missionsförenings äldsta medlemmar, f. arrendatorn Erik
Eriksson, Ingvallsboda, Floda, avled den 29 juli
nära 83 år.
Född i Ingvallsboda av troende föräldrar blev
han redan från barndomen väl förtrogen med den
frikyrkliga verksamheten och kom snart till en
sann och levande tro på Gud. I hemmet har
alltsedan 1850-talet predikningar hållits, och
Herrens vittnen hava där mötts av varm kärlek.
Begåvad med en god sångröst har den avlidne med
sin varma trosfriska sång fått tjäna till rik
välsignelse.
Hans trostillit till Gud var stor och verkade
eggande och manande. Hans vänliga och blida
väsen och gedigna karaktär gjorde, att han vann
många vänner, som högt värderade honom.
Det låg ej för hans natur att göra buller av sig.
Han ville hellre handla än tala.
Han skall nu saknas, då hans plats står tom,
saknas länge och djupt av många. Frid över hans
minne! K. P.
Bed tör missionärerna!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
