Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 35. Den 27 augusti 1925 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MISSIONSFÖRBUNDET.
,563
JUNIORLEDAREN SOM SJÄLAVÅRDARE.
Av pastor Olof R. Bäckman.
Syftet med vårt kristliga arbete bland den
halvvuxna ungdomen är för oss alla bekant.
Vi nöja oss icke med att samla de unga till
möten av kristlig färg en fyra à fem år framåt i
tiden eller med att under samma tid söka
intressera dem för missionsverksamhet.
Vi nöja oss icke ens med att söka undervisa
dem om vägen till Guds rike, utan vi syfta att
vinna dem för Kristus.
Därför är en juniorledare ingenting mindre
än en själavinnare. I samband med denna stora
och sköna uppgift följer, såvitt jag förstår
saken rätt, att juniorledaren även är de ungas
själasörjare.
Vad mena vi då med själavård? Jag erinrar
om den bild, som Jesus giver av herden och
herdelivet. En människa, som lever det nya
andelivet i Gud, behöver kraft från ovan och
gudomlig ledning. Att vara en själavårdare är att Arara
en Guds medarbetare, vilken i Guds kraft söker
leda, fostra, skydda och på olika sätt söka
komma sina medmänniskor till hjälp.
Behovet bland våra juniorer av verklig
själavård är mycket stort. Måhända hava vi alltför
litet beaktat denna sida av vårt arbete bland
den halwuxna ungdomen.
Det har påpekats från flera håll under de
sista åren, att en av orsakerna till katolska
kyrkans framgångar i den protestantiska världen är
att de katolska prästerna intressera sig i hög
grad för de enskilda människonia och utöva en
aktningsvärd personlig själavård.
Varje människa har av naturen behov av
ledning och fostran och gäller den sanningen
särskilt genombrottsårens ungdom. De unga möta
så många problem, som de måste hava lösta
under de första ungdomsåren. Frestelser av skilda
slag möta dem. »Det är synd om människorna»
sade Strindberg på sin tid. Vi använda hans ord
i detta sammanhang och uttrycka saken så: »Det
är synd om människorna» men framförallt om
brytningsårens ungdom. Det är svårare för våra
dagars unga att genomleva dessa år, än det var
för unga människor för en 20—30 år tillbaka i
tiden. Vi måste komma ihåg, att våra junirøer
stå inför en ny tid.
Av naturen se sig de unga om efter en ledare.
Och alltför ofta äro de färdiga att följa förste
bäste, som visar dem en smula personligt intresse.
Framför allt bör det uppmärksammas, att det
är ett andligt behov hos juniorerna, som
behöver tillgodoses. Det framträder mer ocli mer,
alltefter som vi arbeta bland dem. Man ser det
hos de för Herren avgjorda femton- sexton- och
sjuttonåringarna lika väl som ibland de
nyom-vända i juniorföreningarna men även hos dem,
som icke kommit till full klarhet i
frälsiiingsfrå-gan.
Personligen har jag under de sista åren känt
som en stor fara, att våra juniormöten alltför
ofta bli för ytliga och utan andlig tyngd.
Juniorerna, särskilt de äldre, nöja sig icke med allt
för lätt och mager kost. De vilja hava något
reelt. Mångsyssleriet i våra arbetsmetoder kan
leda därhän, att juniorföreningen blir en
nöjesklubb e. dyl.
Då det är fråga om juniorledaren som
själavårdare, så kan ju invändas, att den särskilda
uppgiften kan hänskjutas till den kristna
församlingen, dess föreståndare ocli predikant.
Juniorledaren skulle samla de unga, intressera dem
för församlingen och söka vinna dem för Guds
rike men överlåta åt församlingsföreståndaren
att vårda dem.
Eller också kan ju framhållas, att då vi i
regel hava flera ledare för varje juniorförening,
ledare för särskilda uppgifter såsom arbetsmöten,
sång- och musikföreningar m. m., så kunde det
vara tillräckligt, om en av dessa hade gåvan och
intresse att kunna utöva själavård bland
juniorerna. Särskilt som vissa systerorganisationer
med viss framgång arbeta efter den principen.
Även om man bör taga berörda synpunkter
under omprövning, så vill jag understryka
önskvärdheten av att varje juniorledare allvarligt
beaktar den själavårdande sidan av arbetet
bland juniorerna.
Visserligen hava ej alla av naturen lika goda
förutsättningar att utöva själavård, men gåvan
torde finnas, och det gälle? att öva den.
Vad har då juniorledaren som själavårdare
att iakttaga? Ett första villkor är ju att han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
