Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 39. Den 24 september 1925 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MISSIONSFÖRBUNDET.
,563
Från läsekretsen,
Missions-Förbundets framtid.
I nummer 36 av denna tidning finnes en
artikel under ovanstående rubrik. Den behandlar
Missions-Förbundets nuvarande ställning, vilken
framställes såsom mycket kritisk. Då jag hela
mitt liv tillhört Förbundet och sedan 24 år är
anställd i dess tjänst, må det ej förvåna, att
artikeln manat mig till eftertanke oeh
självprövning.
Som liten gosse satt jag i mammas eller pappas
knä, då Missions-Förbundets predikanter och
missionärer predikade i mitt gamla hem.
Sammankomster med bön, bibelläsning och diskussion
voro mycket vanliga i hemmet, och meningarna
bröto sig skarpt mot varandra. På den tiden var
man icke likgiltig för teorien eller läran, ty det
var om den striden stod. Men man var ock
angelägen, att den skulle omsättas i praktiken.
Folkkyrkans teorier om försoningen och
nattvardsbordet föranledde de gamla vännerna med den
gamla läsareandan att taga avstånd, bilda
nattvardsföreningar, som senare blevo församlingar,
och så kom Missions-Förbundet.
Då de på detta sätt avsöndrade sig från
folkkyrkan för att inrätta sig efter Bibelns ord, sade
hennes ledare och vänner, att de voro dömande,
handlade kärlekslöst, voro fariseer och mycket
annat, som var ännu värre. Men icke blevo de
ledsna för det, tyckte att det var tråkigt och
förlorade arbetslusten. De visste, att de stridde
för en rättfärdig sak: teoriernas renässans till
överensstämmelse med bibelordet och deras
till-lämpning i det praktiska livet.
Då jag var 20 år, kom jag till Förbundets
skola, och då jag var 24 år reste jag till Kongo
som fått jämnt hälvten av mina levnadsår.
Visserligen liar jag känt min svaghet och mina
många brister inför de stora uppgifterna i hed-,
navärlden, men jag har litat på att Herren är
stark. Och det har varit min uppriktiga önskan
att tjäna honom i den missionsförsamling, som
kallat mig. På detta sätt har jag växt in i
För-bundët och trivts gott inom detsamma.
»Huru står det skrivet?» Detta har varit den
ledande parollen i Förbundets arbete här
hemma. Därför har det utvecklat sig och blivit
starkt. Detta har ock varit den ledande
principen i mitt och mina kamraters arbete i Kongo,
så långt jag kan döma. Teorierna, som
förkunnats, hà varit i överensstämmelse med bibelordet
och ha därför verkat på många tusen
kongoneg-fer till frälsning och ett rättfärdigt leverne.
Bakom oss lia vi haft en predikantkår, som i
lie-lig hänförelse omsatt bibelordet i lära öch liv;
och én på ordets grund starkt byggd
församling, som följt oss med intresse, förbön oeh offer.
Herren liar därför befrämjat arbetet, som vuxit
sig starkt och blivit till rik välsigenlse.
Men av den citerade artikeln synes framgå, att
Missions-Förbundet börjat »avtaga i kraft och
betydelse», att »trevnaden icke är densamma
som förr, ej heller arbetslusten», att
»Förbundet påminner om ett hus, som är söndrat mot
sig självt» etc. Om detta överensstämmer med
verkliga förhållandet, då är det illa ställt, då är
det sorgligt. Det måste då bero på dem, som
tillhöra Förbundet, och synnerligast på oss, som
äro dess anställda tjänare i hemland ocli
hedna-värld. Det må i första hand mana oss till
rannsakan och självkännedom. I vilken mån ha vi
svikit våra plikter och varit otrogna i vår
kallelse?
Artikelförfattaren säger med hänsyn till
botemedlet: »Det enda, som hjälper, är en allmän
återgång till den första kärleken.» Om han
därmed menar Guds kärlek, sådan den framträder i
Kristi och apostlarnas liv och sådan den verkar
lios varje sant troende lärjunge, som böjt sig för
Herren i ödmjuk lydnad för lians ord, då har
lian rätt. Bättre botemedel finnes ej. Men då
han om denna kärlek säger: »–den frågar ej
efter teorier utan endast efter livet», då förstår
jag det icke och kan icke följa med längre. Teori
betyder kunskap, som man vunnit genom
studier, lärobyggnad, lära. Skall man icke fråga
efter läran ? Voro då våra föregångare, som lade
så stor vikt vid läran vilseförda? Hade
folkkyrkans män rätt, då de klandrade oss för att vara
dömande och kärlekslösa, emedan vi avsöndrade
oss från denna och fordrade tro och liv i Guds
Son som villkor för medlemskap? Huru kunde
då apostlarna uttala sig med så skarpa ord över
predikanter ocli lärare, som på deras tid lärde
annorlunda än de? Varför offra Förbundets
vänner stora summor årligen för att genom
egen skolverksamhet giva dem, som skola bli
deras ledare, herdar och lärare, teoretisk bildning,
om vi såsom lärare skola uppgå i en kärlek, som
ej frågor efter teorier? Den kärleken är blind
och håller icke provet. För övrigt vet var och
en, att det icke går att leva kristuslivet i Gud
och för Gud utan kunskap i Guds ord, och detta
är teori. De teorier, som icke med Guds
välsignelse kunna omsättas i det praktiska livet, äro
av ondo, och dem tager kärleken avstånd ifrån
och upphäver sig emot.
Om det vore sant, vad som står i artikeln, »att
den moderna teologien — — — fått insteg i
Förbundet oeh verkar som röta i benen», då må
det väl vara klart, att benröta icke botas med en
kärlek,, som icke frågar efter den. I sådana fall
kräves också att något göres för sjukdomens
botande, om livet skall kunna räddas. Är det sant,
att »världsligheten gör sig bred inom våra
kretsar öch hotar att förvandla Förbundet till en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
