Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 45. Den 5 november 1925 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
187
MISSIONSFÖRBUNDET.
Guds Helige Ande har stundom på ett
alldeles särskilt sätt varit verksam i församlingarna.
Väckelsevågen, som under förra århundradet
rullade fram så kraftigt över vårt fosterland,
■ör sig alltfort både hemma och ute på
missionsfälten, och den har tid efter annan fört
välsignelse till längtande själar i Kina.
Guds Ande har överbevisat om synd,
rättfärdighet och dom. Detta har varit ett särskilt
framträdande drag under väckelserna i Korea,
Manchuriet, i norra Kina och även på vårt eget fält.
Guds Ande har så överbevisat om synd, att
människor kommit i mycket stor nöd oclx känt sig
tvingade att offentligen bekänna sin skuld och
brist. De ha känt sig tillintetgjorda genom
förnimmelsen av Guds närvaro. Herren har
förlåtit dem deras synder och fyllt deras hjärtan
med sin frid och glädje.
Herrens Ande har oek manat till bön och
tacksägelse. Huru gripande har det icke varit att
höra kineserna prisa Gud för frälsningens nåd!
Gud har rikligen välsignat sin mission under
den tid, som flytt. Av Herren är det skett och
är ett under i våra ögon, Honom tillkommer ock
hela äran för de segrar, som vunnits. Honom
vilja vi tacka för nöd och nåd, för ljus oeh
mörker, för glädje oeh sorg, ty hans öga har troget
vakat över sina barn.
Med förtröstan se vi ock framtiden an. Såsom
man under 1900 såg förföljelsens svarta moln,
varefter stormen bröt lös, så synes även nu vid
slutet av detta kvartssekel hotande moln hopa
sig över det arma Kina. Men Herren kan
skingra molnen, såsom lian gjort så många gånger
förr. Missionen vilar i hans hand. Därför vilja
vi i Herrens namn fortsätta verket, så länge
frälsningens dag varar. Må Guds rika
välsignelse vila över missionen och de hedningkristna
församlingarna, över alla arbetare oeh alla
enskilda kristna!
För söndagen.
Matt. 18:23—35.
I dagens så övermåttan allvarliga ord är det
framställt, huru allt hänger på förlåtelsen.
Det är förlåtelsen, som borttager vår skuld
inför Gud, och det är förlåtelsen, som ställer det
till rätta mellan människor inbördes. Och det
ena står i förhållande till och är beroende av
det andra. Gud förlåter oss, om vi förlåta vår
broder. Om vi däremot icke förlåta, kommer
även en gång av Gud förlåten synd över oss
igen.
Detta är nu ingen gärningarnas väg till
salighet, såsom om vi med vår förlåtelse kunna
förtjäna förlåtelse av Gud. Men hat och oförsonligt
sinne gent emot en broder uppenbarar, att Gud
icke fått omskapa våra hjärtan, så att vi hava
hans sinne. Oeh då äro vi alldeles oskickliga
att äga förlåtelse hos Gud. Av frukten känner
man trädet, oeh det är här den stora och
allvarliga meningen, att det mot brodern
förlåtande sinnelaget är beviset på att Gud fått
makt med oss, fått borttaga vår egen skuld.
Och skulle det vara svårt för oss och
påkostande att förlåta vår broder, må vi tänka på
huru hans skuld till oss är som ett intet emot
vår egen skuld till Gud, är som hundra
silver-peningar mot tio tusen pund. Att djupt känna
vår egen stora skuld inför Gud gör oss
barmhärtiga oeh villiga till förlåtelse gent emot vår
medbröder. Den som är böjd i stoftet inför
Gud är ej liård oeh karsk mot människor.
Så hänger vår salighet därpå att vi icke på
det sättet mottaga Guds förlåtelse, att det varder
utan frukt. Ty vad som sålunda vunnits av
nåd förloras annars genom oförsonligt sinne.
Om vi ej efterskänka de hundra
silverpenningarna, kommer vår egen skuld på tio tusen pund
över oss igen. Vi kunna visserligen aldrig
genom någon vår egen gärning förvärva vår
salighet. Men vi kunna genom vårt förhållande
förlora den. Att hava ett förlåtande sinne är
att rätt förvalta det himmelska arvet. Och då
Gud ej längre räknar med vår stora skuld, böra
vi i vårt förhållande till vår broder låta oss ledas
av den kärlek, som överskyler, vad han lcunnat
fela emot oss. J. II.
Jag vet intet bättre botemedel än att bedja
för Var Och en, som på något sätt skadat eller
förolämpat eller plågat mig. Det är underbart,
vad en sådan bön verkar. Då jag sålunda beder
för andra, stillas mitt eget sinne; mina egna
bördor lyftas àv, och min själ får åter ro och
frid. General Gordon.
Våra lidanden äro icke en domares straff utan
en faders aga. De äro icke ett tecken på Guds
misshag utan ett vittnesbörd om hans särskilda
kärlek. De äro icke försmaken av en kommande
olycka utan en förberedelse för överflödande,
stor oeh evig fullvikt av härlighet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
