Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 46. Den 12 november 1925 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
187
MISSIONSFÖRBUNDET.
DEN KRISTNA FÖRSAMLINGEN.
ii.
De kristnas enhetssträvanden.
Det. är emellertid i och för sig till nytta i mer
än ett avseende, att frågan om den kristna
församlingen och dess karaktär ånyo väckts till liv.
Inom de troendes led har växt upp ett nytt, ett
yngre släkte, som icke behövt eller kanske
rättare icke haft förmånen att under hårda
brytningstider kämpa sig fram till en övertygelse
därutinnan. Nya, med församlingen åtminstone
till synes närbesläktade sammanslutningar hava
med åren uppstått, och den allmänna
kulturmiljön är en helt annan nu än under de dagar,
då våra föregångare av omständigheterna
tvingades att för sin tros skull för sig söka klarlägga
församlingsfrågan. I varje fall har frågan av
olika anledningar trängts undan, och det kan
vara skäl för att se efter huru vi nu stå till’ den
sak, som var så utomordentligt viktig i
frikyrklighetens i vårt land begynnelseår. Och därvid
vilja vi här dröja vid särskilt tvenne mera
väsentliga spörsmål: av vilka församlingen består
och på vilka grunder dessa hava rätt att och
skola förenas med varandra för
församlingsgemenskap.
På tal om de kristnas församlingsgemenskap
har man ofta — och det med all rätt —- pekat
på Jesu bön för de sina, att de alla må vara ett.
Där visar Herren klart och tydligt, att denna
enhet gäller dem som tro och gäller alla dem som
tro. Men på samma gång som allmänneligheten där
är klart angiven ifråga om alla dem som tro, är
enhetens begränsning icke mindre klart uttryckt.
Där talar Herren nämligen om de troende och
världen. Och skillnaden mellan dem är så skarpt
markerad, att just enheten mellan dem som tro
skall hava till syfte att världen, det vill här säga
de som ännu icke tro, måtte en gång komma
till tro. Detta är värt att än en gång erinra sig,
även om det är självfallet och ofta sagt. Ty vid
de enhetssträvanden, som på hithörande område
nu äro att bemärka, går det lätt att av olika
anledningar förlora ur sikte denna icke minst för
församlingskaraktärens bevarande så viktiga
sak. Man vinner dock icke troendes enhet genom
sammanblandning i hithörande ting av dessa och
världen, och aldrig blir ett sådant samgående ett
vittnesbörd inför världen, att denna därigenom
föres till tro. Vid enhetssträvandena ifråga om
dem som tro må man icke sudda bort gränsen
mellan dessa och världen.
Vid dessa strävanden uppstår emellertid som
av sig själv frågan om på vilken grund de
troende äro ett och var den plattform finnes, på
vilken’ de kunna samlas för att inför världen
vara ett vittnesbörd om Guds verk i dem.
Givetvis måste detta vara att söka icke i de skiljande
momenten utan i det, som kan påvisas vara för
alla troende gemensamt.
Gå vi då till läroåskådningar, författning och
arbetsmetoder skola vi snart inse, att vi där
icke liava att finna grunden till enhet. Ty ifråga
om sådana stycken råda olikheter hos dem som
tro. Vår store Mästare och Herre har även här
visat vägen. De troende äro ett på grund av sin
livsgemenskap med Fadern och Sonen. Detta och
ingenting annat. Att lägga något härtill är lika
orätt som att ta något därifrån. Det är sålunda
i en punkt, en enda, som de troende kunna mötas
och vara ett: de leva alla, leva det nya livet i
gemenskap med Fadern och Sonen. Vi stå här
inför ett nytt liv och således även inför en
alldeles ny gemenskap, vilket allt för världen måste
vara ett vittnesbörd om att Gud sänt sin Son, på
grund av vilket detta kunnat bliva en
verklighet. Att däremot försöka att förena människor
på grund av lika uppfattning eller lika intressen
är ingen nyhet i världen. Sådant kunna för
övrigt människorna själva åstadkomma, och sådant
fanns i världen, även innan Jesus kom. Och
sammanslutning av sådan art är alls icke något
särskilt vittnesbörd om att Fadern sänt sin Son
och att med detta ett nytt liv kommit till
världen. I)et är just det nya, som här är det
avgörande, är det beaktansvärda. Också är det i
enlighet härmed, som Jesus säger sig giva sina
lärjungar ett nytt bud, då han bjuder dem att
älska varandra. Detta varder ytterligare
bekräftat därav att mönstret eller förebilden för
denna de troendes enhet icke äro att finna i
något mänskligt eller jordiskt förbund utan i
enheten mellan Fadern och Sonen.
t
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
