Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 49. Den 3 december 1925 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MISSIONSFÖRBUNDET.
88 T
Ansgariiföreningarna och
distrikten.
De små missionsförsamlingar, som för nära 75
år sedan började bildas i vårt land, voro ett
resultat av den andliga väckelse som efter mitten
av förra århundradet drog fram över våra
bygder. I början var det knappast någon av dessa
församlingar, som kunde anställa en predikant,
varför ganska snart flera församlingar beslöto
att gemensamt kalla och underhålla en sådan.
Samma behov låg också bakom de på åtskilliga
platser i vårt land bildade traktatsällskapen.
Efter en ganska kort utvecklingstid ansåg man det
mera lämpligt att ett helt landskaps fria
församlingar sammanslöto sig för att med större
styrka och kraft bedriva missionsverksamhet.
Så började man bilda ansgariiföreningar. Den
första av dessa var Värmlands Ansgariiförening,
som bildades 1865 jämt 1,000 år efter Ansgarius’
död. Så småningom bildades sådana inom varje
landskap i Sverige. De anslöto sig i början till
Evangeliska Fosterlandsstiftelsen, men då inom
densamma en brytning uppstod och
Missions-Förbundet bildades, övergick man dit.
Vi kunna alltså här skönja samma utveckling
som vid organiserandet av Sveriges rike. Först
de större eller mindre byarna, var och en med
sin självständiga styrelse. Av praktiska skäl
sammanslogos dessa så småningom, varigenom
varje landskap fick sin överhet och sin lag. Från
denna tid b a vi västgötalagen, som också gällde
för Värmland, upplandslagen o. s. v.
Utvecklingen fortgick och snart hade vi endast Svea
och Göta rike. Svearna hade dock ett visst
företräde, kanske på grund av den framstående
helgedomen i Uppsala, vilket gjorde att deras
konung så småningom fick övertaget, och
Sverige var samlat till ètt rike med en gemensam
styrelse och en gemensam lag. Det blev
utvecklingens resultat.
Efter ungefär samma utvecklingslinje har det
gått med organisationen inom den kristliga
verksamheten. Det stycke väg vi tillryggalagt har
dock tagit jämförelsevis ringa tid i anspråk.
Men så ha vi ej heller hunnit så långt som till
rikets enhet. Tiden för detta steg synes dock
vara inne.
Vi äro säkert alla ense om, att
ansgariiföreningarna varit till välsignelse och gagn inom
den kristliga verksamheten, men för
närvarande synes det, som om de ej vidare skulle behövas.
Det är en organisatorisk apparat, som är
överflödig. Det arbete, som genom dem utföres,
kunde utföras på ett mycket bekvämare sätt och
ändå vara mera effektivt och enande inom
verksamheten. Varje ansgariiförening omsluter
verksamheten inom ett landskap eller mer, men
detta område är också ett distrikt inom Missions-
Förbundet. Varje ansgariiförenings främste
man och ledare är tillsatt av
Missions-Förbun-det och avlönas av detsamma, ty han är
föreståndare för det distrikt av Missionsförbundet,
vilket ansgariiföreningen omfattar.
Ansgarii-föreningens styrelse är Missions-Förbundets
distriktsråd. Varje församling, som är ansluten
till ansgariiföreningen, är också ansluten till
Förbundet. Varje år utgiver
ansgariiföreningarna sina årsberättelser och matriklar, vilka
tillsamman innehålla precis detsamma som
Missions-Förbundets. Det blir alltså långa stycken
dubbel organisation, vilket kräver mycket arbete
och även penningar. Låt oss tänka exempelvis
på matriklarna, vilka kosta rätt mycket i
tryckning och porto. Omkostnaderna för den ena är
bortkastade penningar, det kunde räcka med den
vi få från Missions-Förbundet. Läser man den
två gånger, blir det enahanda resultat.
Mig synes, att tiden är inne för en förenkling
av vårt organisatoriska system. Vi bli annars så
överhopade med organisation, att det direkta
evangelisationsarbetet kommer att bli lidande
på det. Genom att låta ansgariiföreningarna
helt uppgå i Missions-Förbundet skulle vi få
en mera enkel och enhetlig ledning över hela
landet.
Distriktsföreståndarna behövdes helt
naturligt minst lika väl efter en sådan
omorganisation , distriktsråden likaså, ja, först genom denna
förändring skulle deras uppdrag bli fullt
berättigat. De nuvarande ansgariiföreningarnas
årsmöten kunde lämpligen ersättas med större
uppbyggelsekonferenser. Frågor, som röra
verksamheten inom distrikten, borde hänskjutas till
Missions-Förbundets konferens, där
distriktsföreståndare, distriktsråd och ombud från
distriktet samlades en dag i början av konferensen
och uppgjorde förslag för verksamheten inom
distriktet. Eller också kunde dessa frågor
lämpligen handläggas på distriktmötena, vilka helt
naturligt borde få en större betydelse och
omfattning än nu. Avgörandet skulle hänskjutas
till den samlade konferensen.
Vidare borde ansgariiföreningarnas
predikanter vara Missions-Förbundets. Man skulle då
genom dem få komma i närmare beröring med
Förbundet självt. Efter överenskommelse
mellan predikanterna och styrelsen skulle de
lämpligen förflyttas till nya distrikt.
Resepredikanterna skulle insamla penningar till Förbundet
och själva ha sin lön därifrån. Församlingarna,
som nu få dela anslagen mellan
ansgariiföreningen och Förbundet, skulle få ge en samlad
penning till det senare.
Genom den ökade förbindelsen mellan landets
missionsfolk skulle faran för isolering och
ensidighet bli mindre. En sådan omorganisation
skulle säkert också vara till fromma för den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
