Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 52-53. Den 24 december 1925 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MISSIONSFÖRBUNDET.
88 T
ETT JULMINNE FRÅN MADZIA.
Av S. Malmquist.
Julen nalkas. Den framkallar minnen från
gången tid. Som på en film passera de förbi
själens öga. En del äro ljusa, glada,
tilldragande, och ännu några år efter sedan händelser
timade vill man i fantasien leva om dem.
Ofrivilligt krusas ens läppar till ett ljust leende och
hjärtat blir varmt, då det ljusa minnet dyker
upp i själen. Andra minnen äro dystra och
fylla själen med obehagliga känslor, som man helst
vill slippa undan. Då dessa minnen gripa en,
önskar man av hela sitt hjärta: O, att jag hade
förmåga att glömma, vad jag vill glömma och
minnas endast det jag vill minnas!
Den händelse jag går att berätta hör inte till
de ljusa, ej heller till de mörka minnena. Den
är mer av tragikomisk art.
Julen 1919 står för dörren. Ute i byarna är
det ett rörligt liv, ty man är som bäst igång
med förberedelserna till julresan, som skall
företagas från utstationerna till huvudstationen.
Frän en del utstationer ha våra svarta flera
dagsresor, innan de komma fram till målet.
Många av dem ha aldrig varit till
huvudstationen, varför det för dem blir en upplevelse, som
kommer att utgöra samtalsämnet vid
aftonbrasan i byn under många dagar efter hemkomsten.
Som de mindre bland de högtidsfirande ej kun-
Måltidsrast under resan.
na gå så fort, måste man bryta upp så många
dagar före jul, att man säkert hinner fram i
tid. Till en början äro skarorna ej så stora, men
så småningom tätna leden, ty den ene läraren
efter den andra kommer med sin grupp och
sluter sig till högtidsskaran- och när de närma
sig stationen, bilda de en lång, mörk karavan,
som ringlar sig fram på den smala stigen.
Framkomna se många av dem, som haft långt
att gå, mycket trötta ut, men de bli snart pigga,
och det dröjer ej länge, förr än främlingarna
börja göra sig hemmastadda på stationen. De
vita känna sig snart beskådade av hundrade
ögon, och en ständig skara av de besökande följa
dem, var de gå och stå, som skuggan följer
kroppen. En mängd frågor vilja de ha besvarade.
Historier av allehanda slag skola de ha utredda.
Länge ha de väntat på att få komma till »de
vitas by». Även de som ha varit där flera gånger
förr ha väntat mer eller mindre. Man har.
sparat ihop en hel del spörsmål och historier, och
alla dessa vänta de att få utredda av »den vite
fadern». Han får ock kännas vid detta, ty »hans
barn» hänga efter honom, som vore han en’
magnet.
Oerhört enerverande är det att känna sig
beskådad av alla dessa ögon och efterföljd för att
inte säga förföljd, av så
många intresserade; att
besvara alla dessa frågor och
ordna de många historierna.
Man måste förse sig med
en stor portion av tålamod
och självbehärskning för att
vid sådana tillfällen ej
förlora jämvikten, helst som
man vid de stora
högtiderna även har så mycket
annat att ordna med. Går
allting efter beräkning, så är
det gott, men kommer
något emellan, som inverkar
störande på det lugna
förloppet, kan det bli rätt så
otrevligt. Så skedde 1919.
Det blev »krig» då.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
