Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 52-53. Den 24 december 1925 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
874
MISSIONSFÖRBUNDET. 88 T
På stationen äro de våra samlade i många
hundratal. Katolikerna tåga i långa rader
förbi vår station för att gå till deras station och
fira jul. Då de gå förbi Madzia, smäda de vårt
folk med alla möjliga okvädningsord, och de
våra betala med samma mynt. Snart är trätan i
full gång. Katolikerna stå där på vägen i en
stor, tät skara med sina lärare i spetsen. De
våra samlas allt fler. Några av »spetsarna» ha
redan en lång stund stått där och hållit
ordstriden vid makt. Skaran omkring dem tätnar
alltmer, ty från »pojkbyn», där våra julgäster
bo under helgen, springa de och bilda en
oavbruten ström av folk, som har ett enda mål: att
samlas för att »stuka» katolikerna. En av de
katolska lärarna är ganska drucken och skrävlar
alldeles förfärligt. Han uttalar smädelser över
oss vita och är i högsta grad oförskämd. Detta
går de våras ära för nära, och de börja
uppträda ganska hotfullt å ömse sidor. Redan har
det varit små nappatag mellan några från båda
lägren, och det synes arta sig till slagsmål i
stort. Då anse vi vita, att det är tid, att gripa
in. Min kamrat, Bureli, och jag beväpna oss
med var sin duktig käpp och med den i högsta
hugg gripa vi in mellan de stridande parterna
och ställa oss som poliser för att stilla oron. Att
tala till dem är inte lönt, ty de skrika, som
endast kongonegrar kunna göra det. Vi lyckas
emellertid hålla en »neutral zon» mellan de båda
skarorna, ehuru det ingalunda är lätt. En och
annan av de mest hetlevrade från ömse sidor
söka att gå förbi oss för att få slåss, ty nu
hade bärsärkarlynnet gripit dem, men de våga sig
ej förbi våra hotande käppar utom en enda. Han
kan inte styra sitt sinne utan skall ovillkorligen
i handgemäng med motparten. Som han på
grund av sin vrede varken hörde eller såg, måste
vi ta honom med våld och föra bort honom från
platsen. Så småningom bli vi herrar över
situationen, och lugnet återställes.
Den smädande katolske läraren fick sig en extra
läxa, och jag lovade honom, att det skulle bli
efterräkningar av. Bara julen vore över, skulle jag
gå till de katolska prästerna och tala vid dem
om honom, vilket jag ock gjorde. Han fick också
en välförtjänt bestraffning av sina vita förmän.
Slutligen drogo • sig katolikerna undan och
gingo i sakta mak nedåt vägen, som går till
Fyra tjänare vid Madzia.
Mbamu, deras station. Men en lång stund hörde
vi deras okvädningsord, som de överöste oss både
vita och svarta. Svårt var det att få vårt folk
att avlägsna sig helt. Helst skulle de ha velat
springa efter katolikerna för att slåss med dem
igen. De kunde ej begripa oss, som helt lugnt
kunde ta emot alla dessa smädelser utan att ens
bli förargade. Vi stodo ju där och rent av
små-logo åt alltsammans. »Guds vita äro ett
underligt folk», sade de.
Sedan katolikerna kommit ur synhåll, gingo
de våra var och en till sitt, och allt blev lugnt
på stationen. Detta »krig» inverkade ej på
jul-firandet, som började dagen därpå, utan den
julen förflöt under lika stor glädje som andra.
Oss missionärer verkade det hela otrevligt på,
men de svarta bringades ej in i några
obehagliga känslor för detta. Vreden gick lika fort som.
den kom, och våra julgäster voro sedan i sitt
bästa helgdagshumör hela tiden och återvände
till sina byar, belåtna med sin jul.
Ju mer en människa älskar Gud, desto mindre
sårar det henne att bli misshandlad av
människor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
