Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Förslaget till konungaförsäkran blef, såsom man
kunde vänta, med acklamation antaget af
ofrälsestån-den. Icke så hos adeln, der det förkastades med en
öf-vervägande majoritet.
I anledning häraf uppkom en skriftvexling mellan
adeln och de öfriga stånden, hvilken å ömse sidor
fördes med mycken bitterhet. Adeln vägrade bifall till
konungaförsäkran på grund af 17GG års förordning,
som för stiftandet af grundlag föreskref minst tvenne
riksdagars beslut, och under förutsättning att
konungaförsäkran vore att anse som en dylik lag. Man lät
dessutom de ofrälse stånden förstå egentliga
orsaken till denna vägran, eller deras ingrepp i
privilegier, hvilka adeln förklarade sig för ingen del vilja
rubba. General Horn var en af dem, som häftigast
yttrade sig i denna anda. A andra sidan påstodo
ofrälsestånden, att 176G års förordning vore utan tillämp- •
lighet på ifrågavarande fall, samt att något intrång i
de adliga privilegierna ej hade ägt rum. De ofrälse
ståndens sista hemställan härom till adeln gjordes den
27 November.
Låtom oss här dröja ett ögonblick, för att vid
denna så oförmodade ståndstvist emellertid göra några
påminnelser!
Det lider intet tvifvel, att ju adeln härvid hade den
juridiska rättvisan på sin sida. Men en annan sak är,
huruvida det var klokt af adeln, att låta sakerna så
gå till det yttersta, hellre än att ge något efter för
ofrälseståndens starka påtryckning. Dock, det lärer
höra till undantagen, att politiska kårer gå till väga
med den försigtighet och sans, som man är van att
finna hos stora enskilta statsmän. Hos massorna är det
nästan alltid passionerna och ögonblickets ingifvelser,
som bestämma handlingen, långt mera än någon
djupare förnuftskalkyl. Så var förhållandet nu. Man
måste emellertid medgifva, att adeln, i egenskap af det
dittills nästan ensamt styrande ståndet, vid detta
tillfälle till en del stridde för sjelfva sin existens, som man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
