Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och gods. Sedan det den 4 Maj 1795 blifvit uppläst
för lionom inför Svea hofrätt, yttrade Toll med en
förundransvärd sinnesnärvaro, som på alla de närvarande
gjorde ett lifligt intryck: »Öfver mitt lif dömer den Alls—
mäktige, öfver min ära historien, och ett godt samvete
är den enda egendom, jag under en långlig kronans
tjenst förvärfvat.»
Toll dömdes af hofrätten sitt embete förlustig och
att hållas tvenne år på fästning. Denna dom stadfästa-
des af konungen, som bestämde Wismar till Tolls för-
visningsort 10).
Utrikes departementet styrdes enväldigt af Reuterholm,
som stod bakom Sparre, hvilken egde namnet af utrikes
minister. Fred och säkerhet voro ledstjernorna för den
förstnämndes yttre politik — ett mål som han med be-
,0) Toll afresle den 29 Juli 1795 lill Wismar, der han genom
hertigens enskilta föranstaltande fick bebo kommendantens,
generalmajoren von Hintzensterns, eget bus, samt erhöll
tillåtelse både att promenera och jaga. I Juli 1796 återfick han
genom Reuterholms försorg sin frihet och återvände till Sverige.
Då han första gången efter sin hemkomst visade sig på
hofvet, gick han rakt på Keuterholm, slöt honom ömt i sin famn,
samt yttrade högt, så att alla kringstående hörde det: »Jag
vet, att livad mig öfvergått, skett emot Eders Exellens’ vilja,
och att det är E. Ex. jag har att tacka för min frihet.»
Reuterholm stod som slagen af åskan, yttrar vår sagesman till
denna anekdot, och bofmännen beto sig i läpparne, för alt
dölja sitt löje. Dessa Tolls ord omlalades mycket då för
tiden såsom ett drag af hans finhet och satiriska lynne. Hvad
vi nu efteråt äro i tillfälle att upplysa, det är att Reulerholm
vid det tillfälle, då han dömde Toll, liksom vid flere dylika,
med en hemlig ovilja såg sig nödsakad att vara sträng och
låta rättvisan hafva sin gång. Han skrifver (a. st.) till
rikskanslern: »I dag i konseljen afgöres min olyckliga kusins sak,
och jag skyndar nu att kläda mig, för att äfven öfvervara den.
Försynen har salt mig i den underliga positionen, alt böra
qväfva alla egna känslor, ja till och med blodets röst. Jag
lyder, men s m menniska med smärta. Dock Gudi lof, detta
profvet är nu snart allt, ocli sedan lugn och Iwila — om Gud
sä behagar.» — Jfr i öfrigt Biograf. Teckning af Toll, I, 04
IV. samt ransakningsprotokollerné uti rättegången rörande Toll.
45
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
