Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de lägre folkklasserna och i allmänhet både af sin vilja
och förmåga att undertrycka hvarje friare utveckling
af-lagt tillräckligt många prof (synnerlignst i de Katholska
länderna) fur att äfven under närvarande förhållanden
kunna påräknas såsom ett nyttigt redskap i reaktionens
tjenst. Men den ställning kyrkan skulle intaga berodde
likväl i främsta rummet på de framtidsutsigter, som för
henne öppnade sig, vare sig dessa visade sig mest
löftesrika under enväldets hägn eller under de frisinnade
idé-ernas baner.
I denna allmänna blandning af önskningar och
fordringar, planer och förhoppningar, som dels voro
hvarandra motsatta, dels alldeles oförenliga, fanns dock
något, hvari alla öfverensstämde, nemligen i erkännandet
af det allmänna behofvet af ordning och fred. Alla
insågo nödvändigheten att på ett eller annat sätt medla
emellan de högljudda olikartade anspråken och att söka
förlika de stridiga intressena. Och då
tillvägabringan-det af en sådan försoning var ett arbete, som öfversteg
både enskildas krafter och det ännu outvecklade
folkmedvetandets förmåga, fästade alla sina förhoppningar vid
Kongressen i Wien, der århundradets ypperste statsmän
voro församlade, och trodde sig af denna politiska
areo-pag kunna vänta en någorlunda tillfredsställande lösning
af de många tvistefrågorna. Det var der »en ny
sakernas ordning i Europa» skulle uppställas och grunden
läggas för »hofsamhetens och rättvisans välde bland de
civiliserade folken».
Men då Europas politiska förhållanden vid denna
tid utmärkte sig, såsom vi antydt, af en allmän
förvirring, var det helt naturligt, att äfven vid Kongressen
i Wien, bland hvars ledamöter de kämpande åsigferna
hade sina mer eller mindre i fri ga furfäktare och der
de egentligen bestämmande myndigheterna, de s. k.
stormakterna, hvar för sig hade sina särskildta intressen,
den skenbara enighet, som till en början herrskat, måste
blifva af kort varaktighet. Kongressen erbjöd snart
endast »en tafla af ärelystnadens strider», oeh de segrande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
