Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tida politik i förhållande till sina båda grannriken efter
Kalmar-tinionens upplösning. I nästan oafbruten följd
framträder nemligen från Svensk sida skiftevis eller
samtidigt den ena eller den andra af dessa planer än att
förena Sverige och Norge under en gemensam styrelse,
än att genom ett fast förhund närma alla tre rikena till
hvarandra eller, om tillfället visade sig gynnsamt,
sammansluta dem till ett. Redan i konung Gustaf den
för-stes dagar, och knappt ett tiotal efter sedan den gamla
unionen af honom för alltid blifvit sönderbruten,
saknades icke planer för bildande af en ny förening i
Norden till befästande af dess styrka och säkerhet. Och i
allmänhet finner man, att, ehuru Kalmar-unionen
qvar-lemnat endast förhatliga minnen mera af Danskarnes
öf-vervälde, än af en broderlig förening emellan de tre
folken, idéen om de Skandinaviska rikenas fredliga
anslutning och närmare förening dock icke upphörde att
än dunklare, än klarare och bestämdare framskymta på
bladen af vår historia från tidehvarf till tidehvarf. Den
upplifvades eller aftynade allt efter de yttre eller inre
förhållandenas gestaltning i de särskilda staterna. Den
framträdde ganska tydligt i den emellan Sverige och
Danmark efter Fredrik den förstes död (1533)
upprättade förbundsakten, hvari man upptog mycket af
Kalmarunionens grundsatser, men tillika gjorde sig till godo det
föregående århundradets vunna erfarenhet, att. för de
beggc rikenas fred och lugn, hvartdera för sig måste
utgöra en sjelfständig stat med eget öfverhufvud. Om
betydelsen och vigten för de Skandinaviska rikena af
en sådan fast förening hade konung Gustaf en lefvnnde
insigt — ehuru han alltid och ej utan skäl misstrodde
Danskarne — och äfven för planen att med svärdet i
hand rycka till sig Norge var han ej fremmande’) Att
äfven Erik den fjortondes »sjuårs-krig» understundom
haft detta sista syfte synes af vissa, ehuru föga utredda,
’) Jfr Handlingar rörande Skandinav. Historia, Första Delen,
sid. 38.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
