- Project Runeberg -  Minnen ur Sveriges nyare historia / Bihang 3 /
63

(1852-1893) [MARC] Author: Berndt von Schinkel, Carl Wilhelm Bergman, Carl Erik Johan Rogberg, Johan August Constantin Hellstenius, Oscar Alin, Simon J. Boëthius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

nelag ocli då ni klokt behandlar vissa ömtåliga punkter,
skall ni, Nådig Herre, blifva i stånd att drifva denna
tillgifvenhet ända till en hänryckning utan gränser. Adeln tyckes
eder kanske något orolig och ohandterlig. Grunden dertill är
att de flesta af adelsmännen verkligen hafva en egen mening»
och att det ej bland dem finnes några män, tillräckligt aktade och
insigtsfulla för att leda återstoden genom styrkan af sin
öfvertygelse och bevisföring. Detta riddarhus, der mar. ofta tvistar
såsom barn till och med om lumpna ämnen, har under ett halft
sekel varit det enda stödet för friheten, under det att de
andra stånden fegt och för personligt intresse hafva afstått från
nationens heligaste rättigheter. På revolutionsriksdagen erbjöd
adeln af egen drift ganska betydliga eftergifter i sina
privilegier, under det att bönderna halsstarrigt vägrade att stadfästa en
författning, som då var nödvändig för att återställa den
allmänna ordningen och rädda staten, om de ej såsom belöning
för sin stadfästelse vunno den fördelen att afhända
adelsståndet de få privilegier, som återstodo detsamma. Presteståndet
såg sig genom adelns uppoffringar tvunget att mot sin
vilja-göra några afträdelser; borgarne söka ännu att göra om intet
det obetydliga, de afstodo. Med ett ord, bönderna voro de
enda, som vunno, under det att bela den öfriga nationen
frambar större eller mindre offer till fäderneslandets altare; det har
genom erfarenhet bevisats, att hvad man beviljar bönderna,
långt ifrån att uppväcka deras erkänsla, endast eggar dem att
komma med nya anspråk; slutligen är all deras välvilja förbi
vid första vägran, ty olyckligtvis är det egna intresset deras
enda afgud. Inom adelsståndet, hvars flesta medlemmar hafva
erhållit en god uppfostran och hafva tjenat i arméen eller
innehaft borgerliga embeten, finnes ännu en viss känsla af heder
och redbarhet, som man måste uppmuntra och leda för att
draga fördel deraf; detta stånd skall alltid genom hvad som
utgör sjelfva principen i dess tillvaro blifva det säkraste
stödet för hvarje monarkisk styrelse. Det tyckes er måhända,
Nådig Herre, att jag är uppfyld af fördomar till adelns
förmån, men jag vågar försäkra er, att detta ej är händelsen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 17:14:00 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/miursvnyhi/iii/0081.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free