Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Uppgiften all bereda arbele för dagen åt arbetslösa hade allt ifrån början
varit en af inrättningens hufvudändamål, ehuru den i 1873 och därefter i
1886 års reglemente framställdes i något mera svåfvande ordalag ån förut.
Redan under vintern 1845 sysselsatte inrättningen dagligen 30 å 40
barackhjon, hvilket icke torde ha varit så lätt, enär i styrelsens protokoll
säges, att de icke visat håg för arbete». Under en följd af år bereddes
dylika hjon arbete vid inrättningen företrädesvis med vedsågning. Såsom
ersättning härför erhöllo de kost samt »nödigt snus» och ibland några gamla
klädespersedlar. Men förutom barackhjonen gingo många andra fattiga
sysslolösa, hvarför stadsnämnden 1852 gjorde hemställan till styrelsen »alt
föranstalta några sådana mera omfattande arbeten, dervid fattiga
arbetssökande, som ej å Arbetshuset intogos, kunde erhålla passande sysselsättning».
För sitt arbete skulle de af inrättningen åtnjuta kost samt en dagspenning,
hvilken 1857 bestämdes till 12 öre men 1860 sänktes lill 10 öre. Dessa
nödställda bestodo af sjömän, handlverkare och annat arbetsfolk, som icke
saknade bostad men arbetsförtjänst. De sysselsattes nästan uteslutande med
grof-arbete såsom vedsågning, gaturenhållning, stenslagning m. m. Vanligen
uppgick deras antal till ett 60-tal personer om dagen, men under svåra år kommo
allt liera till inrättningen. Bristen på utrymme, svårigheten att anskaffa
lämpligt arbete, omöjligheten alt bland dessa vandrande skaror upprätthålla
ordning och disciplin föranledde styrelsen att lid efter annan vädja lill
drätselnämnden, för att denna skulle vid stadens arbeten använda arbetslösa.
Slutligen måste Arbetsinrättningen alldeles upphöra all mottaga arbetssökande för
dagen.
Den förnämsta men också den svåraste uppgiften, som inrättningen har
haft alt fullgöra, är att härbergera och sysselsätta dels personer, som för
lag-öfverträdelser dömts till allmänt arbele, eller som haft alt aftjäna skuld till
fattigvården för beviljadt understöd, dels sådana, som nödgals alt själfmant
anhålla om skydd inom arbetsanstalten. Dessa till inrättningen remitterade
hjon kunna således särskiljas i två kategorier, den ena beslående af
frivilliga, den andra af icke frivilliga. Till frivilliga räknas de, som af trängande
nöd eller andra orsaker anmäla sig hos polis- eller fattigvårdsmyndigheten
till upptagning i anslalten. Till icke frivilliga höra numera endast de, som
interneras i inrättningen för atl genom arbele återgälda iråkad skuld lill
fattigvården. Men intill 1886 insattes äfven därstädes arbetsdömda, och än i
dag öfversändas dit personer, som göra sig skyldiga lill bettlande eller
befinnas sakna arbete och hemvist.
Tyvärr måste såsom icke frivilliga äfven betraktas de barn, som under
en lång följd af år remitterats till arbetsanstalten. Öfvergifna eller
vanvårdade af sina föräldrar ställdes de under fattigvårdens hägn, och denna
hade icke annat hem att gifva dem än Arbetsinrättningen. Det var mer än
elt misstag, till hvilket vederbörande myndigheter gjorde sig skyldiga, då
de tilläto, att helt unga barn sändes till en anstalt afsedd för sysslolösa och
fördärfvade människor. Man glömde de kraftiga protester och varningar,
som jämt och ständigt upprepats mot en dylik barnavård. Gångna tiders
erfarenhet hade ådagalagt, atl en sammanblandning af minderåriga barn
23
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
