Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - August Strindberg - III. Temperament. — Arten av hans skriftställarskap. — Skarp observation men subjektiv tolkning och uppfattning. — Hans diktning baserad på egna upplevelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6 O AUGUST STRINDBERG
för att dricka kaffe och punsch. Och det gick nog så
gemytligt till. Köpenhamnarna och den svenska sångerskan pratade
livligt, uttryckte sig möjligen stundom något världsligt och
frivolt, fast icke på något sätt stötande. Men jag såg flera
gånger på Strindberg, att konversationen i den mystisk-katolska
stämning han då befann sig icke vidare tilltalade honom — en
observation jag fick bekräftad, då vi lämnade sällskapet. Det
första han då sade, var nämligen, att han nu insåg, att han ej
längre kunde vara tillsammans med så världsliga människor.
Deras ton stötte honom.
Middagen hade emellertid dragit ut, och vi måste bryta upp
för att komma med, båten. Ombord på denna gingo vi fram
och tillbaka på akterdäcket. Plötsligen riktade Strindberg blicken
skarpt ut mot horisonten och yttrade: »Se, båten svänger,
kaptenen är full». Strindberg hade rätt. Båten beskrev en stor
kurva. Också jag kastade en blick ikring mig och tyckte,
gripen av oro, att något var i olag. Men saken var den, att
vi befunno oss vid Saltholmen, och där svänger alltid båten
skarpt, innan den kommer in i Flintrännan. Jag kunde således
lugna honom. — I Malmö hade vi en halvtimma på oss, innan
tåget gick. Vi slogo oss ned utanför Kramer, men hade
återigen missödet att träffa på bekanta, som Strindberg helst
undvikit, varefter vi med vanlig energi ilade till tåget. Strindberg
blundade, och äntligen, äntligen voro vi i Lund. Utanför
stationen tog jag avsked av honom. Strindberg sade med djup känsla:
»Nu bör du kunna vara. trött». Jag blev förvånad, ty aldrig
hade jag väntat, att han i detta ögonblick skulle tänka på någon
annan än sig själv.
Kan man föreställa sig något mera banalt och vardagligt än
denna resa? Ingenting hade hänt, som kunnat bringa en vanlig
människa ur jämvikten. Och likväl hade hela dagen varit en
enda kedja av ständigt nya infall, stämningar och hugskott.
Den hade icke erbjudit ett enda ögonblick av lugn och ro
eller vila. Jag har icke relaterat en tiondedel av dess små och
stora tilldragelser. Men varför har jag överhuvud relaterat den?
Jo, därför att dagen var en typisk dag i Strindbergs tillvaro.
5 — 18338. J. Mortensen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
