Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - August Strindberg - VII. Framgång och försonlig stämning. — Gillets hemlighet. — Gamla Stockholm. — Svenska folket. — Nytt omslag. — Det nya riket. — Herr Bengts hustru. — Lycko-Pers resa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6 O AUGUST STRINDBERG
nu, att han aldrig känt hemligheten, utan liksom sonen
svurit falskt.
Nu uppträder domherren i gillet och anklagar Jacques. Som
ett sista försök förklarar Jacques, att han är i besittning av
hemligheten och framtager pergamentsremsan. Men han kan
icke läsa den, utan står där som menedare. Endast Sten kan
tolka remsans innehåll. Jacques avsättes, och Sten utses att
föra byggnaden vidare. Jacques finner en fristad hos sin hustru
och sina barn, som alltjämt älska honom.
Grundtanken i dramat står skriven på den pergamentsremsa,
som Sten slutligen tolkar för gillet. Endast den kan föra
domen till slut, som sätter sin lit ej till egen kraft, men till
tron. Denna tanke uttryckes i de båda huvudpersonernas
historia, Jacques är en odugling, en tvivlare, en inkräktare, som
endast drives fram av lumpen äregirighet och därför ingen
högre rätt har att vara ålderman. Sten, svärmaren, som han
kallas av Jacques, är däremot den utvalde. Här återfinner
man motsatsen från »Den fredlöse» och »Kongsemnerne»,
motsatsen mellan geniet och dess vrångbild.
»Gillets hemlighet•> utmärker sig genom många enskilda
skönheter. Särskilt första akten är väl genomförd. Dialogen
är vackert behandlad i en lätt arkaiserande stil, som skapar
tidsstämning, och sceniska effekter saknas icke. Men riktigt
välformat är dramat icke i gjutningen. Där finnas åtskilliga
osannolikheter. Framför allt är slutet misslyckat. Det är
alltför vekt. Jacques, som är avslöjad som menedare och
ämnat mörda både fadern och Gerhard, undslipper med
ämbetets förlust och mottages av hustrun utan en förebråelse.
Denna avslutning är så mycket egendomligare, som ett mera
dramatiskt och rättfärdigt slut ligger snubblande nära. Om
författaren låtit Jacques gå upp i tornet och störta ner med
detta, hade han lidit sina gärningars lön.
Men även i sin djupare läggning är »Gillets hemlighet»
icke oklanderligt, vilket säkerligen beror därpå, att dramat är
tänkt i Ibsens stil, men att det icke lyckats Strindberg att
genomföra dennes komposition och uppfattningssätt. Hos Ibsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
