Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - August Strindberg - VII. Framgång och försonlig stämning. — Gillets hemlighet. — Gamla Stockholm. — Svenska folket. — Nytt omslag. — Det nya riket. — Herr Bengts hustru. — Lycko-Pers resa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6 O
AUGUST STRINDBERG
historieskrivare, oaktat denne ändock varit beskylld för
adelshat. För att gottgöra denna ensidighet har jag tagit till
uppgift att skriva Svenska Folkets Historia under Konungarnes
och därvid visa, hur litet dessa krig och dessa fredsslut haft
inflytande på Folkets andliga utveckling, vilken ju skall vara
tillvarons högsta ändamål och jag vill visa, huru stundom under
de odugligaste regenter Folket varit lyckligast, gjort de största
framsteg och självt framfött ur kojorna sina profeter och
välgörare, vilka gjort landet ära och gagn. Jag vill även hava
tagit till uppgift att skildra livet i det lilla, det obemärkta, jag
vill göra dessa kungliga Svenska Historiers bisak till huvudsak,
ty jag tror de förtjäna en sådan behandling» . . .
Uppgiften var både ny och stor, men Strindberg gick för
lätt rustad till verket, och hans synpunkter äro alltför ofta
tendentiösa och ohistoriska. Han angrep adeln, judarna, Gustaf
Adolf, Karl XII, Leopold, rensopade den svenska litteraturen
från både stora och små namn. Det var realismen, som här
åtminstone på lek gjorde sin entré i svensk historieskrivning.
Vad som brast var motiveringen och dokumenteringen; särskilt
vissa specialundersökningar voro underligt utförda, som den, i
vilken han på grund av olika namn på den lilla insekten Maria
Nyckelpiga vill bevisa, att svenska folket uppkommit ur två
olika stammar. Betraktar man emellertid arbetet endast som
ett personligt inlägg, som en kåserande översikt och ett utkast
till en blivande svensk kulturhistoria, innehåller det mycket att
taga vara på och framför allt är det roligt skrivet, fullt av
fantasi, kvicka sammanställningar och djärva hugskott.
I sin sluterinran, som är betydligt blygsammare än anmälan,
betonar han, att han meddelat mycket nytt, men också att han
icke fått utfört, vad han åsyftade, då han började: en svensk
kulturhistoria.
Strindberg blev överraskad av det mottagande boken fick.
Liknande meningar, som de han här framlagt, hade han under
de senare årens umgänge med män ur det härskande partiet
ofta i samtal hört öppet uttalas. Han kunde icke förstå den
storm i pressen, som nu utbröt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
