Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - August Strindberg - VII. Framgång och försonlig stämning. — Gillets hemlighet. — Gamla Stockholm. — Svenska folket. — Nytt omslag. — Det nya riket. — Herr Bengts hustru. — Lycko-Pers resa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6 O AUGUST STRINDBERG
Men det är sällan, som han så direkt och
programmässigt predikar sina meningar. Vanligen är framställningen rent
novellistiskt hållen, och satiren sprudlar av kvickhet och
elakhet. Huru rolig är icke skildringen av, hur
skarpskytteväsendet — en stormakt på upphällningen — ännu lyckas
officiellt existera. Byggmästare Husberg, som är chef för ett
kompani, låter, då manskapet ej är villigt att infinna sig till
exercisen, utlösa de pantsatta uniformerna och bjuder på frukost
med brännvin och öl. Tack vare dessa praktiska anordningar står
också kompaniet fulltaligt på söndagsmorgonen. Själv belönas
byggmästaren med inval i andra kammaren och en Vasaorden.
I kapitlet »Svenska folket» gör Strindberg narr åt det överdrivna
representationsväsendet med braskande festtal vid
järnvägsinvigningar och jubileer, de högtravande nekrologerna och de
högtidliga redogörelserna för sjukcLomar inom kungliga familjen ■—
en parodi på det sätt, varpå dylika tilldragelser refererades i
tidningspressen. Tonen är utmärkt träffad. En annan gång
vänder han sig mot »Våra entreprenörer», eller alla de personer,
som i ett litet samhälle lyckats tränga sig fram och göra sig
till envåldsherrar pä ett eller annat område. Där är »Ballhorn»,
som för tjugufem år sedan »övertagit» den svenska
konsthistorien, vilken sedan ej får röras av någon annan. Slutligen utgiver
Ballhorn en bearbetning på ioo sidor av en tysk bearbetning.
Där är den gamle skörlevnadsmannen, som på gamla dagar slagit
sig på religion och botandet av svenska folkets osedlighet —
ett av de bästa porträtten. En av de skarpaste bitarna angriper
adelskapet och skildrar ätten Hund av Hutlösas öden genom
tiderna. De kvickaste kapitlen äro kanske dock de båda sista.
Det ena utgör en mycket lustig parodi på den franska komedi,
vilken under sjuttio- och åttiotalen huvudsakligen spelades på den
»nationella» bildningsanstalt, som kallas den Dramatiska teatern.
Strindberg ger här betalt för den långa väntan på Mäster Olofs
uppförande. Icke mindre kvick är den blodiga satiren på Svenska
akademien med dess rent realistiska skildring av, huru
vaktmästaren iordningställer stora Börssalen för sammankomsten, viel
vilken den store okände skall intagas, borstar fåtöljerna, under
7 — 18338. J- Mortensen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
