Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - August Strindberg - VIII. Utrikesresa. — Dikter. — Vistelse i Paris. — Bekantskap med Björnson och Lie. — Sömngångarnätter. — I Schweiz. — Inflytande från Rousseau. — Strindberg blir socialist. — Likt och olikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I O 2 AUGUST STRINDBERG
på femton år. Minnena tränga sig på honom. Där i bänken
har han suttit söndag efter söndag som barn, medan prästen
mekaniskt avhasplade sin predikan, under det timglaset bakom
honom lika mekaniskt tömde ut sin sand. Där har han avlagt
sin första mened för att få en plats i samhället, och kyrkan har
tryckt honom till sitt bröst.
Den första sången innehåller således hans uppgörelse med
kyrkan. Den andra sången öppnas med en tavla av den
kosmopolitiska artistkolonien i Grez par Nemours, där Strindberg som
nämnt först slog sig ned efter sin ankomst till Frankrike.
Men när skymningen faller över Seineflodens vassklädda
stränder och trädgårdarna däromkring, breder anden ut sina
vingar och sträcker kosan mot Norden. Den siar ned på
Nationalmuseet och vilar ut vid de antika statyerna för att göra upp
sitt konto med estetiken, med det sköna skenet. Han bekänner,
att han beundrat Zeus Otricoli. När han kom från Kristus och
dennes grymma asketiska lära, hade han uppsökt denna glada
Olymp. Men nu gör den grekiske guden och hans skara icke
längre något intryck på honom. Han finner den ej längre
skön och ej heller imponerande. Den är honom helt enkelt
främmande.
Plötsligt får han öga på en figur, som ligger bakom gudarna,
en figur med allför korta ben och allför krokig rygg, Det är
sliparen, bilden av den antike slaven. Också han representerar
något i denna samling: han är det fula. Men så underligt kan
det gå, att han nu befunnits »idealistisk»1:
»Hör på, du slav, och håll dig för att skratta,
din skalle är knotig och bruten din rygg,
din näsa ful och din uppsyn stygg,
och dina fötter som spadar platta.
Du har befunnits idealistisk,
och ändå är du så naturalistisk!.»
Skön är han visserligen icke, men han är mer; han är sann.
o
’Ären förut hade man företagit utgrävningar i Pergamon och funnit en del
statyer, som gåvo anledning till vissa nya synpunkter på grekisk skulptur. Det
är härpå Strindberg syftar med sitt »idealistisk».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
