Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - August Strindberg - IX. Giftas. — Kvinnofrågan i tidens litteratur. — Strindberg och uppkomsten av Giftas. — Företalet och interviews. — De olika berättelserna. — Mottagandet. — Strindbergs uppfattning. — Giftas betydelse. — Åtalet. — Regress i åttiotalslitteraturen. — Yttre svårigheter. — Andra delen av Giftas. — Utopier. — Strindbergs börjande själssjukdom. — Hans äktenskap. — Le plaidoyer d’un fou. — Börjande omslag i hans diktning. — »Han blir ateist»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I O 2
AUGUST STRINDBERG
tillsammans. Mannen intresserar sig för sociala angelägenheter,
och det slutar med att han i stället gifter sig med en kusin till
hans hustru, vilken delar hans intressen. Detta äktenskap
utvecklar sig trots den kritik, som faller från samhället, mycket
lyckligt. Skilsmässan var således berättigad.
Reformförsök uppvisar vådan att gå utanför de naturlagar,
som behärska äktenskapet. Den handlar om tvänne unga, som
gift sig på basis av att var och en skall sörja för sig själv; de
skola icke ha något barn; de skola vara kamrater. Men hur det
går, kommer plötsligt barnet; kvinnan gråter, men hon får finna
sig i, att mannen arbetar för henne — och hon finner sig. Samma
sats illustreras i berättelsen Naturhinder; kvinnans emanciperande
från naturlagarna under nuvarande förhållanden är således en
omöjlighet.
Långt högre än denna grupp av uteslutande didaktiska
berättelser står åter de två sista, Ett dockhem och Fågel Fenix.
»Ett dockhem» är pärlan i samlingen, en av de mest humoristiska
berättelser, som finnas på svenska. Den skildrar ett lyckligt
äktenskap mellan en sjöofficer och hans lilla Gullan.
»De hade varit gifta i sex år, men de voro som ett par förlovade.
Han var kapten vid flottan och var på expedition ett par månader
varje sommar och hade två gånger gjort en långtur. Det gjorde så
gott dessa små expeditioner; hade det visat sig tecken till unkenhet
under vinterns stillasittande, så friskade den där sommarturen opp
förhållandet. Första sommarturen skrev han formliga kärleksbrev till
sin hustru, och han kunde icke möta en seglare ute på havet, förr
än han genast lät signalera post! Och när han slutligen fick
landkänning av svenska skären, visste han icke, hur han nog hastigt
skulle få se henne. Men det visste hon. Vid Landsort fick han
ett telegram emot sig, att hon skulle vara emot honom vid Dalarö.
Och så när ankaret gick utanför Jutholmen, och han såg en liten
blå näsduk på gästgivargårdens veranda, då visste han, att det var
hon. Men det var så mycket att styra med ombord, och det blev
kväll, innan han fick gå i land. Men när han då kom med giggen,
och plikthuggaren tog törn vid bryggan, och han såg henne på bron,
lika ung, lika vacker, lika frisk, då var det som att leva om sin
första bröllopstid. Och när de kommo upp på gästgivaregården, vilken
liten supé hon hade förstått arrangera i de två små rummen, som hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
