Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - August Strindberg - IX. Giftas. — Kvinnofrågan i tidens litteratur. — Strindberg och uppkomsten av Giftas. — Företalet och interviews. — De olika berättelserna. — Mottagandet. — Strindbergs uppfattning. — Giftas betydelse. — Åtalet. — Regress i åttiotalslitteraturen. — Yttre svårigheter. — Andra delen av Giftas. — Utopier. — Strindbergs börjande själssjukdom. — Hans äktenskap. — Le plaidoyer d’un fou. — Börjande omslag i hans diktning. — »Han blir ateist»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AUGUST STRINDBERG
12 1
beställt! Och så mycket de hade att tala om! Om resan, om de
små, om framtiden! Och så gnistrade vinet och kyssarna smällde,
och så hördes taptot utifrån strömmen. Men det rörde icke honom,
han skulle icke gå förrän klockan ett. Hvad? Skulle han gå?
— Ja han måste ligga ombord, men bara han vore hemma till
reveljen, så var det bra!
— Hur dags var reveljen då?
— Klockan fem.
—• Fy så tidigt!
— Men var skulle hon bo i natt?
■— Det fick han inte veta!
Det gissade han, och så ville han se, var hon bodde. Men hon
ställde sig för dörren! Han kysste henne och tog henne på armen
som ett barn, och så öppnade han dörren.
— Hu vilken stor säng! Den var ju som stora barkassen! Var
hade de fått den ifrån?
O Gud, vad hon rodnade. Men hon hade ju förstått hans brev
så, att de skulle »bo» på gästgivargården.
— Ja visst skulle de bo där, fast han måste vara ombord till
reveljen, den där förb. morgonbön, som just kunde vara detsamma!
•—■ Hu så han talade!
— Nu ska vi ha kaffe och en liten brasa, för lakanen kännas
fuktiga! ■— En sån liten förståndig skälm hon var, som skaffat en
sådan stor säng! Var hade hon fått fatt i den?
•— Inte hade hon fått fatt i den!
-— Nej det kunde han nog tro! Vad han kunde tro det!
— Han var så dum så!
— Var han dum? — Och så tog han henne om livet.
■— Nej, han skulle vara beskedlig!
— Beskedlig; det var lätt att säga det!
— Nu kommer flickan med veden!
När klockan slog två och det började brinna i öster över skär
och vatten, sutto de vid det öppna fönstret. Det var ju, som om hon
vore hans älskarinna och han hennes älskare. Var det icke? Och nu
skulle han gå ifrån henne! Men han skulle komma igen klockan tio
till frukost och sedan skulle de segla. Så satte han på kaffe på
sin reskokare och så drucko de kaffe vid soluppgång och måsars skrik.
Därute på strömmen låg kanonbåten, och han såg förvaktens huggare
blänka till då och då. Det var svårt att skiljas, men det var gott
att känna det man så snart skulle råkas igen. Och så kysste han
henne för sista gången, spände sabeln om livet och gick. Och när
han kom ner på bron och ropade »båt ohoj», gömde hon sig bakom
gardinen alldeles som om hon skämdes. Men han kastade slängkyssar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
