Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - August Strindberg - IX. Giftas. — Kvinnofrågan i tidens litteratur. — Strindberg och uppkomsten av Giftas. — Företalet och interviews. — De olika berättelserna. — Mottagandet. — Strindbergs uppfattning. — Giftas betydelse. — Åtalet. — Regress i åttiotalslitteraturen. — Yttre svårigheter. — Andra delen av Giftas. — Utopier. — Strindbergs börjande själssjukdom. — Hans äktenskap. — Le plaidoyer d’un fou. — Börjande omslag i hans diktning. — »Han blir ateist»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I O 2 AUGUST STRINDBERG
den ännu av bubblande levnadslust, av hat och kärlek fyllda
känsla, som behärskar honom under Röda rums-tiden. Han ser
nyktrare och kallare på tillvaron.
»När han från Paris», — skriver han i »Författaren» i kapitlet:
»Han blir ateist», — »kom ner till havsstranden och såg ett
stort blått intet, och ögat förgäves sökte ett föremål, örat
förgäves ett ljud, togs han av en känsla såsom om han kommit
till sin banas slut och stod mitt inför döden. Men nu skymtade
icke mera fortsättningen där bortom, på andra sidan, som förr
varit hans hopp.» Det fanns ingen försyn. Världen styrdes
av helt andra krafter än av en kärleksfull, personlig Gud. Och
om han fanns, »så angår det icke oss», eftersom han ej
bekymrar sig om oss. Människans öde låg i hennes egna händer.
Han tvivlade på utvecklingen, tidens stora tanke. Icke kunde
man i världsförloppet spåra någon utveckling till förnuft eller
till människornas lycka! Det var endast rörelser och
förändringar, som man såg. Kulturen var icke ändamålsenlig för
artens bestånd. Det var alltid den råare och mera obildade,
som utgick ur kampen med seger. Romarne hade förstört
Grekland, goterna antiken, och nu senast hade tysken övervunnit
fransmannen. Alltid var det barbaren, som segrade.
Därav drog han den slutsatsen, att det gällde för var och en
att sörja för sig själv. »Det var bara ego, som skulle fram.»
Man levde livet för att uppehålla det. Som man ser, han
kommer ej utom utilitetstanken, strävandet efter lyckan, men den
skärpes, åtminstone i orden, till en slags privat utilism, om
ordet tillåtes.
Men i denna sinnesstämning hade han också fått nog av
»världsförbättrarbråket», som han någon gång pittoreskt kallat
sitt sysslande med att reformera samhället. Han reagerade
mot den socialism, vilken han de föregående åren så ivrigt
kämpat för.
I Strindbergs på ständiga kriser och omkastningar så rika
liv har man här det stora omslaget, som förbereder hans senare
utveckling och vilket, så underligt det låter, sedan för honom
tillbaka till religionens och mystikens famn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
