Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - August Strindberg - X. Strindberg uppträder som fransk författare. — Trötthet på utlandet. — I Bayern. — Hemsöborna. — Skärkarlsliv. — Dramatiskt författarskap. — Fadren. — Kamraterna. — Fröken Julie. — Dramatiska reformförsök. — Fordringsägare och Paria. — Strindbergsteatern. — Spår av mystik i hans diktning. — Nietzschestämningar. — Tschandala. — I Havsbandet. — Strindberg tar avstånd från naturalismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AUGUST STRINDBERG
12 1
hastigt och bli lätt monomanier eller fixa idéer. Doktorns råd
faller i god jord, fast den hänsynslösa kvinnan begagnar det
på sitt sätt och för sina ändamål. Då ryttmästaren vidhåller
sitt beslut, att dottern skall bort från hemmet, insinuerar hon för
honom, att han icke är fader till Berta. Denna tanke är nog
för att bringa honom utom sig. Vad hustrun endast löst
framkastat, står snart för honom som ett bevisat faktum. När hon
så förklarar, att hon ärnar låta ställa honom under förmyndare
med stöd av ett brev han skrivit för sex år sedan till sin läkare,
i vilket han förklarat sig vara vansinnig, varefter hon själv
tänker uppfostra sitt barn, kastar han den brinnande lampan
efter henne. Laura låter nu tillkalla läkaren, och tvångströjan
listas på ryttmästaren av hans gamla amma. Ett nytt anfall
gör slut på hans liv.
Detta drama är typiskt för den Strindbergska diktningen
efter »Giftas». Fast det rör sig om en äktenskapskonflikt och
kvinnan utmålas som en verklig djävul, är det icke ett
problemdrama, utan en rent psykologisk tragedi, som visar, hur den
övernervöse ryttmästaren genom hustruns förföljelse blir
vansinnig. Denna synpunkt är viktig att fasthålla, då man eljest
lätt missförstår dramat. Huru lätt vore ej konflikten avlägsnad,
om ryttmästaren varit en normal människa. Det är sjukligt
endast i den meningen, att det framställer en våldsam kris och
icke över denna kastar en slöja av försoning, som det varit
brukligt i den föregående periodens tragedier. Stycket slutar
brutalt som livet självt: ett rent naturalistiskt drama. I detta
och andra avseenden erinrar det närmast om »Gengangere»,
fast de fysiska affekterna här intaga en större plats. Liksom
Ibsens drama är det skrivet efter antikt mönster och uppbyggt
i tre akter.1 Uppfattningen av det patetiska, ryttmästaren till
monomani stegrade kärlek till dottern, är också antik. Att man
ej kan veta, vem som är fader till barnet, verkar nästan som
ett dunkelt öde. De sista scenerna, där ryttmästaren skriker
ut sin smärta, vrålande som ett oskäligt djur, erinrar direkt om
1 Att flera av personerna endast benämnas efter sin ställning och ej med
borgerliga namn sammanhänger väl med detta inflytande från antikt drama.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
