Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - August Strindberg - X. Strindberg uppträder som fransk författare. — Trötthet på utlandet. — I Bayern. — Hemsöborna. — Skärkarlsliv. — Dramatiskt författarskap. — Fadren. — Kamraterna. — Fröken Julie. — Dramatiska reformförsök. — Fordringsägare och Paria. — Strindbergsteatern. — Spår av mystik i hans diktning. — Nietzschestämningar. — Tschandala. — I Havsbandet. — Strindberg tar avstånd från naturalismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I O 2 AUGUST STRINDBERG
tydligt framträder i olika europeiska litteraturer, den riktning,
som man i Frankrike kallat la décadence. Det typiska för detta
övergångsstadium är kanske klarast angivet av Huysmans i
första kapitlet av Là-bas, där han med hänvisande på
Dosto-jewski och gammal målarkonst talar om en naturalisme
spiritua-liste, d. v. s. en ny litteratur, som utan att övergiva
naturalismens teknik tillämpar den på andra sfärer än skildringar av de
lägre klassernas materialistiska vardagsliv. Den vill med
naturalistiska medel ge uttryck åt själens liv och växt.
I havsbandet är Strindbergs sista alster av betydenhet under
åttiotalet. Med sitt utomordentligt känsliga sinne, som med en
barometers säkerhet reagerade för alla förändringar i den andliga
atmosfären, hade han klart för sig, att ett skede i naturalismens
utveckling var avslutat. Redan 1888 skrev han till Bonnier:
»Zolaismen med naturmålningen och scensättningen synes gå ut
sitt böljeslag. Undra därför icke, att jag ej vill vara i trossen,
när jag är van vid teten.» Därför ansåg han dock icke
naturalismen utspelt. Den höll endast på att förändra karaktär. 1890,
då Heidenstam stod i begrepp att utgiva »Pepitas bröllop», skrev
han till denne: »Om naturalismen tror jag detsamma som om
Darwinismen, upptäckter som aldrig kunna föråldras, men därför
behöver man ej följa Zolas personliga och eteriska lynne, som
yppar sig i hans arbetsmetod. Det är gammalt och tråkigt att
evigt höra talas om att Amerika är upptäckt, men det är likafullt
och kan aldrig upphöra att vara det och konsekvenserna av
upptäckten rulla på fortfarande. Jag tror man noga bör skilja
på Zolaism och naturalism och jag ser unga Frankrike alla vara
naturalister utan att följa Zolas metod. Jag tycker däremot, att
Zola i La joie de vivre och fler (Faute de l’abbé Mouret) visar
ut på livsglädjen mer än Maupassant ofta, vars djuriska
hedendom stundom förefaller mig förtvivlad och reaktionär (återgående
till djupet direkt) för att sedan vända om till kristendomen. Vad
konjunkturerna beträffar för en återinträdande idealism (ursäkta
ordet, vars betydelse är så svävande) synas de mig i Sverige
vara gynnsamma, men i utlandet hopplösa, då vi nordiska
naturalister hälsas som renässansförfattare i Tyskland . . . Naturalismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
